BOKSAMTAL 15 mars 2016: VÄRLDENS MÅTT av Daniel Kehlmann

Två män som har mycket gemensamt - båda är socialt handikappade vetenskapsmän sysselsatta med att mäta upp och systematisera världen - ändock är de varandras motsatser. När de båda möts i bokens sista tredjedel, blir det en intressant krock mellan två män och två världar. De tycker till sist synd om varandra (s228-229) och kan även förstå varandra. Rörande om hur de åldras, tappar tankekraften till en del, men aldrig slutar söka de absoluta sanningarna och förklaringarna till varför allt är som det är! Gauss genom sina hemmaexperiment och uträkningar, Humboldt genom sina resor och mätningar. Författaren för en intressant "tankeväxling" mellan H&G (s241-243) och i sista meningen undrar H. vem som egentligen rest vida omkring? H. reste till Rysslande då han var runt 60 år och G. lärde sig ryska då han var runt 70 år! Fantastiska prestationer! Tillsammans gjorde de en rad magnetiska observationsstationer, föregångare till senare tiders meteorologiska observatorier.

Humbolt drivs av kunskapstörst lika mycket som han drivs av sin fåfänga och önskan att bli berömd. Den som rest långt fick veta mycket. Däribland ett och annat om sig själv. Outtröttlig och full av iver drar han ut sin medarbetare Aimé Bonpland (fransk upptäcktsresande, naturhistoriker och botaniker) på strapatser i Nya Spanien bl.a. var det dessa två som först besteg stratovulkanen Chimborazo i Ecuador.  Strapatser , som får Bonpland att drömma "drömmar i vilka han på olika sätt tog livet av och begravde baron Humboldt." Han måste ha blivit fruktansvärt less! (B:s feber o H:s dröm eller ickedröm s110+137). Humboldt är ständigt på resande fot. Han törstar efter ära och berömmelse och förstår inte hur man kan forska utan att röra på sig. Om att gifta sig ansåg han: "Man gifte sig om man inte hade några viktiga planer för sitt liv"!  Vi diskuterade att detta också kunde bottna i hans dragning till pojkar (s220) och att han var aningslös ovetande om flickor (s 63+86). Fint samtal (s221) med brodern Wilhelm von Humboldt som år 1809 grundade Humboldt-Universität zu Berlin, det första moderna forskningsuniversitetet.

Gauss är ett dystert geni som fullständigt lever i sin egen värld, och endast med stor möda tar sig fram i den verkliga världen. Gauss har, om möjligt, ett ännu större socialt handikapp än Humbolt. Han lider av sin intelligens och ser allt i tal (s99). Att räkna primtal för att hålla sig lugn - det kanske många i dagens samhälle skulle anamma!. Han står knappt ut med att vara omgiven av alla trögtänkta "åsnor". Mot de egna barnen var han sanslöst elak. En enda gång tycktes Gauss bragd ur fattningen: (s154-155) då han samtalar med greve von der Ohe zur Ohe! Gauss hatar att resa eller flytta och är fullstädigt  likgiltig för omvärlden. Han är svag för vackra kvinnor och kan inte leva utan en hustru, som tar hand om honom + älskarinnan Nina. Ett ömsint och vackert avsnitt (s122-123) är bröllopsnatten, som avbryts av en formelräkning! Gauss var mycket fäst vid sin mor – den enda människan han egentligen respekterade förbehållslöst.

Daniel Kehlmann lyckas fängsla flera av oss läsare, med sitt lätta språk, trots ett tungt vetenskapligt ämne. Romanen blev så framgångsrik i Tyskland och en i gruppen menar att det kan förklaras med att den tilltalar både män och kvinnor. Bokens upplägg ger läsaren en god lektion i historia och geografi. En roman att inhämta kunskap ur - Humboldtströmmen ett stort ekosystem i Stilla havet längs Sydamerikas västra kust, har en del hört talas om tidigare (dé é bara att Goola!). Boken innehåller mycket satir och ironi med många lustigheter och allt i en rasande fart. Övriga karaktärer beskrivs bara på ytan, men huvudkaraktärerna behöver mycket plats. Och enligt Ehrensberg (s232 ) Det fanns en ytlig sanning och en djupare, just som tysk visste man ju det!

Stort tänkt: (s197-198)snart hade man alla världens mått och vetenskapen skulle skänka oss en epok av välfärd t.o.m. lösa problemet med döden"!

Om slumpen: Jag har alltid menat att det inte finns någon slump - alla våra tidigare mått och steg leder fram till just det ögonblick vi blir varse att en förändring är på gång. Enligt Gauss(s10): Slumpen är allt vetandes fiende! Bakom varje händelse, kunde man se den kausala vävens oändliga subtilitet. Om man tog tillräckligt många steg bakåt uppenbarade sig de stora mönstren. Och 2015 års Nobelpristagare i litteratur Svetlana Aleksijevitj har sagt: Slumpen drabbar bara det förberedda medvetandet! Vetenskapen har talat!