Jag är så förtjust i denna lilla sentensalmanacka, som jag köpte ur Vängåvans Bokhandels BRIS-låda sommaren 2021. Att varje dag läsa några kloka rader inskickade av allmänheten till Sveriges Radio 1973, i syfte att skapa en almanacka med livsfilosofi för varje dag. Underbar!

 av Gerd Einerstam Ingrid Hjort av Ornäs

Varje månad inleds Till Bokmalin med "Månadens brev" från en läsare. I augusti månadsbrev citerar brevskriverskan den finländske filosofen och estetikern Hans Ruin: En bok som är något värd skall, bäst det är, falla ner i vårt knä och tvinga oss att avbryta och pausera - inte av förströddhet utan av ett behov att vila i det som kommit över oss och samtidigt i lycklig känsla av att boken väntar på oss och att den tid vi får vara i dess trollkrets fölrlänges.

Den sortens "pausering" känner jag också behov av, när jag läser en berättelse som berör mig och  stannar kvar.

//Eveline

För en tid sedan såg jag en film med titeln The Professor and the Madman (2019) en verklighetsbaserad film om professor James Murray (Mel Gibson) som 1857 tog sig an det ambitiösa projektet att sätta ihop ett lexikon över det engelska språket. Under arbetet fick professorn under en tid oväntad hjälp från den mentalsjuke doktor William Minor (Sean Penn). Resultatet blev The Oxford English Dictionary. 1928 blev första upplagan klar, 1989 den andra och den tredje är på gång. Spännande för en ordnörd!

Jonas Jonassons bok ska inte jämföras med filmen, men samspelet mellan "profeten och idioten" kanske inte är så långt ifrån samspelet mellan "professorn och idioten". Så tänkte jag när jag började läsa, men ganska snart såg jag att dessa två par låg långt ifrån varandra! Intressant att fundera över vad som lockar att välja en bok, i detta fall lockades jag av titeln. 

             

Besök på Elin Wägners Lilla Björka, Bergs socken, Småland juli 2022

Under våren har jag med stort intresse och lust läst Den besvärliga Elin Wägner, en biografi av Ulrika Knutson. Jag har en tid haft tanken att besöka Lilla Björka, vid mitt nästa besök i Växjö. Att läsa om Elin Wägners liv och gärningar var mycket berikande inför besöket. Läs gärna mina tankar om boken i min blogg: evelines-lasecirkel.com.

Så blev det äntligen av! Måndagen den 4 juli 2022, besökte jag och min svägerska Lena, Elin Wägners hem Lilla Björka i Berg, några mil norr om Växjö. I en informationsbroschyr beskrivs Elin Wägner som journalist, författare, feminist, fredsaktivist, miljökämpe och civilisationskritiker. Och ja, hela hennes charmiga hem vittnade om ett starkt engagemang för alla dessa stora frågor.

Välkommen till Elin Wägners Lilla Björka, står det på informationsbroschyren. Huset är ritat av arkitekt Carl Bergsten informerar guiden, som inlevelsefullt och kunnigt berättade om huset och hur Elin wägner hade disponerat alla rum. En märklig känsla infann sig när jag/vi steg in i vindfånget. Det var något speciellt med luften i huset, som att ja, i detta hus skulle jag/vi kunna trivas och känna harmoni. I broschyren står det att huset återställts som det såg ut ”på Elins tid”, vilket både märktes och kändes i interiören och atmosfären.

På nedervåningen finns kök, matrum, skänkrum och pigkammare, där Linnéa Johansson, Elins trotjänarinna, huserade. Hon hjälpte även till med att fostra Elins bror Harald Wägners son Vanni (Harald Giovanni Wägner), halvbror till Ria Wägner.

Vardagsrummets atmosfär av kulturhistoria kändes påtagligt. Byborna hade tyckt att det var märkligt med det silverfärgade innertaket samt att väggar och inredning var så mörka! Det var tillåtet att sätta sig i Elins skrivbordsstol framför den gamla skrivmaskinen av märket Corona (en sällsam känsla på flera sätt! ). Jag tänker på utvecklingen från den mekaniska skrivmaskinen ”Halda Grön” (som jag lärde mig att skriva på)  till dagens elektroniska tekniker. Jag vill tro att Elin Wägner hade välkomnat denna utveckling, även om hon var emot mycket annat i den framväxande moderna samtiden.

I den röda soffan, samlade Elin sina vänner och diskuterade ”levnadsstandard” eller med dagens språkbruk ”livskvalitet”, enligt ett särtryck ur boken Väckarklocka. Det var även här tillåtet att sätta sig i soffan, vilket jag bara måste och försöka ”känna in” vingslagen från Tidevarvs-Fogelstadsgruppens tid. Enligt guiden är soffan den ursrungliga, dock har tyget bytts ut.

En trappa upp finns arbetsrum, sovrum samt ett rum med bilder på alla Elin Wägner-sällskapets ”Väckarklockor” sedan 1993. På den stora byrån (efter Elin Wägners mor) står familjefotografier på rad. Guiden berättade att Elin gärna kopplade av en stund vid knyppeldynan invid det lilla fönstret. Den blå sammetsklänningen är en kopia av klänningen som Elin bar vid sitt inträde i Svenska Akademien 1944 (året jag föddes!). Från balkongen skymtas stigen till skrivarstugan.

Elins skrivarstuga, ritad av Simon Gate. Ännu en magisk känsla infann sig, när jag gick in i skrivarstugan, där många av Elin Wägners texter tillkommit. I fönstret hänger lappar med årtal och uppgifter av Elins hela författarskap.Först trodde jag att det var skrivarprocessens komihåg-lappar, så som nutidens författare använder post-it-lappar.  Att även här få sitta på Elin Wägners stol intill hennes skrivbord, kändes enormt extraordinärt.

Elin Wägners liv och gärningar visas i korthet på fem stora affischer i intilliggande ”Stallet”.

Liv     Feminist     Miljöaktivist     Pacifist     Verk

Statyn ”Pissed Elin” 2017 vid Växjösjön. Ett märkligt namn på en staty av en mycket betydande kvinna, författare och förebild, som starkt verkat för kvinnors rösträtt, en miljö- och fredsaktivist. Statyn och namnet är konstnären Sara Möllers tolkning av Elin Wägners revolutionära bok Väckarklocka från 1941. På stenar finns skyltar med orden: Skulpturen kan liknas vid ett feministiskt ekosysem som lyser klart i den svartaste natten och förhoppningvis ger ringar på vattnet:

Lätta på trycket. Låt orden flöda. Tänk längre, människa. Väx upp.

VAKNA det ringer förr som nu i Wägners väckarklocka.

Länk till: Lilla Björka www.lilla.bjorka.se; Elin Wägner-sällskapet www.elinwagner.se

Ett minnesvärt besök i en rikt kulturhistorisk miljö av Elin Wägner-sällskapet. Ett besök rekommenderas!

/Eveline Santner, Sundsvall i juli 2022

Jag läste denna fascinerande biografi inför min resa till Växjö och besök på Elin Wägners "Lilla Björka" i Berg (se här). Författaren fångade mitt hela intresse i sin väldokumenterade bok, med gedigen research som grund för biografin. Jag citerar Ulrika Knutson från baksidestexten: Hon är värd respekt för så mycket, sin disciplin, sin produktivitet, sin skärpa och sitt allvar. ..... Vi behöver henne. Detta omdöme tycker jag även passar in på författaren själv. Ulrika Knutson har skrivit fler böcker om starka kvinnor bl.a. Tidevarvets kvinnor och antologin med texter av Emilia Fogelklou och det gör hon med största trovärdighet och stor inspiration för mig som läsare. 

Den besvärliga E.W.   av  Ulrika Knutson

Bildningsresa kallar jag dessa fantastiskt intressanta historiska skildringar. Att vi nu har glädjen att få läsa mer om modiga, starka, kompetenta och tongivande kvinnor i historien, är tack vare dagens modiga, starka, kompetenta och tongivande kvinnor. Kvinnor som jag lägger till min lista som förebilder! Tack för att ni orkar gräva fram och belysa från igår, det vi behöver veta idag, för att forma morgondagen!

I sitt förord söker Ulrika Knutson efter Elin Wägners grav på Norra kyrkogården i Lund. Hon hittar den först efter flera rundvandringar, halvt dold av två barrbuskar. Som Elin Wägner i verkligheten? Författaren beskriver Elin som en hemlig, skygg, iakttagande och otillgänglig person men också frispråkig och öppenhjärtlig. En intressant personlighet sålunda. 

Så får läsaren följa Elin Wägner från barn- och ungdomstiden i Småland och Skåne, till vuxenlivet i Stockholm som journalist, författare, debattör, feminist, civilisationskritiker, miljö-, freds- och rösträttsaktivist. s69) När Elin Wägner väl gått med i kampen för rösträtt, blev hon närmast militant. 350.000 namnunderskrifter var inte nog.

För pengarna hon fått av Samfundet de Nios stora pris 1923 samt för ny upplaga av romanen Åsa-Hanna mm, köpte hon en bit mark "sin fårahage" i Bergs socken, Småland. Hon lät bygga Lilla Björka, ritad av arkitekt Carl Bergsten. Först som sommarbostad men från 1930-talet levde hon där resten av sitt liv. På tomten lät hon också bygga en skrivarstuga, ritad av glaskonstnären Simon Gate. 

Elin Wägner var under åren 1910-22 gift med John Landquist, litteraturkritiker samt professor i pedagogik och psykolog. Efter skilsmässan förblev de vänner och hade stort utbyte av varandras proffessioner. Elin Wägner levde ensam även om kärlekar fanns, bl.a. Sigfrid Siwertz,  författare även han.  

Det finns många betydande personer omskrivna i biografin, vilka alla förtjänar en egen tid. Jag tar endast upp två kvinnor, som Ulrika Knutson lyfter fram genom deras stora betydelse för Elin Wägner i vardagen. Linnea Johansson (jämnårig med Elin), hushållerska på Lilla Björka och trotjänarinna. Hon var viktig, närmast livsviktig för Elin, även för Vanni, Elins brorson, som växte upp på Lilla Björka. Flory Gate (22 år yngre än Elin), konstnär, fredsaktivist och lantbrukare, blev Elins stora stöd under många år. Hon hjälpte Elin med renskrivning och på s 373 framställer Ulrika Knutson förhållandet så fint: Ofta tackar Elin för "denna ömma och förnuftiga dotter som hon fullväxt fått till skänks av livet"!

Ulrika Knutsons biografi innehåller många betydande världshändelser, som Elin Wägner engagerade sig i. Framför allt tiden före 2:a världskriget och Hitler-Tysklands annektering av Österrike, s.k. Anschluss 1938, s335-343 var speciellt intressant att läsa för mig. 

Tänkvärd mening s342): 1938 överväger Elin Wägner att emigrera till Kanada: Bakgrunden för mig är inte bara Hitler utan min vantrivsel i det nuvarande samhällssystemet och min känsla av att jag varken behös här eller kan uträtta något. Jag ville hellre sätta potatis i nedan och ärter i ny och dessemellan skriva om hur det är.

Av Elin Wägner har jag läst Pennskaftet, Norrtullsligan och börjat på romanen Åsa-Hanna. Därefter ska jag ta mig an Väckarklockan . 

Ur Pennskaftet: Jag skriver för att leva och jag lever för att bli klok och kanske en gång kunna författa!

Avslut: När jag tänker på hur engagerad Elin Wägner var i miljöfrågor redan på 1940-talet, så borde vi ha kommit längre än vad vi gjort för att rädda vår planet, om hon hade blivit lyssnad till! Ulrika knutson biografi är välskriven, intressant och bildande. LÄS DEN!

Något som möter mitt liv: Jo, jag tackar också för "min ömma och förnuftiga dotter, som jag fullväxt fått till skänks av livet"!

//Eveline

Titlar är viktiga vid val av bok och den här titeln lockade mig verkligen. Baksidestexten av författaren är utmanande: "Den här boken kommer troligtvis att förolämpa nästan alla som någon gång klivit över tröskeln till en bokhandel." 

Baksidestext: "Sju sorters människor du träffar på i en bokhandel är din oumbärliga guide till den lokala bokhandelns flora och fauna. Shaun Bythell introducerar de olika typer som tillsammans utgör en del i en av de roligaste och elakaste böcker om böcker, bokköpare och livet i en bokhandel, som du någonsin kommer att läsa." 

Om författaren på insidan av boken: "Shaun Bythell driver sedan 2001 antikvariatet The Bookshop i skotska Wigtown. De är med lika delar passion, förtvivlan inför bokbranschens framtid och ett dåligt humör, som han under två decennier tagit sig an arbetet att bemöta förvirrade kunder och sur personal med såväl ömhet som hån. 

Så ja, jag blev nyfiken på bokläsarsläktet, enligt föfattaren indelad i 7+1 varianter: 1.Peritus(experter); 2.Familia Juvenis(barnfamiljer); 3.Homo qui maleficas amat(ockultister); 4.Homo qui desidet(dagdrivare); 5.Senex cum barba(skäggiga pensionärer); 6.Viator non Tacitus(inte så värst tysta resenärer); 7.Parentum historiae studiosus(släkthistoriker) + 8.Operarii(personal)!

Som själv pensionär, dock icke skäggig (?) känner jag igen mig något i stycket om inomhuskvinnan  på s 81). Hon svävar drömmande omkring bland alla titlarna och hennes inressen är en nypa Bloomsbury (särskilt Virgina Woolf) och en aning systrarna Mitford. 

Shaun generaliserar vilt bland sina stamkunder och delar med sig av allsköns anekdoter och historier från sin tid som andrahandsböckerförsäljare (puh)! Med sina 125 sidor på ett lättsamt språk, är boken snart läst, utan större reflektioner över om författarens karaktäristiska analyser stämmer med mina. 

En underhållande läsning så här i den lättsammanste av våra årstider - TREVLIG SOMMAR!

//Eveline

Katarina Vikström är journalist och författare, verksam i Sundsvall. Jag läser alltid med stort intresse hennes aktuella personliga krönikor och vardagsnära artiklar i lokala Sundsvalls Tidning. Hon har givit ut ett antal krönikesamlingar, varav denna är en från 2016. Titeln Ömtåligt gods och omslagsbilden talade till mig, "låna & läs mig", när jag en dag botaniserade på vårt fina stadsbibliotek i Kulturmagasinet, Sundsvall.  

132 sidor och 61 krönikor om livet, människors livsvillkor, val, händelser, allt som livet bjuder oss på och kräver av oss. Jag läser några betraktelser i taget och känner igen mig i Katarina Vikströms tankar. Våra liv och strävan om vårt eget, våra kära och nära både liknar varandra och skiljer sig åt. Att lyfta fram några krönikor är nästan omöjligt, men En liten histora om en stor ung man på s25) fastnar extra mycket och sitter kvar.

Jag instämmer helt med baksidestextens sista mening: Katarina Vikströms texter är tankeväckande, underhållande och djupt mänskliga. 

Titel och omslagsbild stämmer mycket väl med innehållet - för vad är ömtåligt gods, om inte vi människor?

Avslut: jag ska absolut läsa mer av hennes krönikor i Hanteras varsamt samt romanen Underlandet tur och retur, berättelsen om Alice med verklighetsbakgrund. Och ser fram till nya aktuella krönikor i ST.

//Eveline

Jag som sällan läser kriminalromaner, har nu börjat läsa en sommardeckare på tyska. Detta är nr 2 i en serie av 3 utgivna och säkert den 4:e på gång hemma i författarens kammare. Jag läste den 1:a boken för några år sedan och handlingen utspelar sig i samtliga delar på Fuerteventura, den näst största ön i den spanska ögruppen Kanarieöarna. Oliver är en släkting till mig och det är såklart därför jag tycker det är extra kul att läsa dessa kriminalare. Kanske de kommer i svensk översättning framöver. 

Der Wasserkrieg Eiskalter Sommerwind Stummer Schrei in Weiss

Författare: Oliver Hamann

Författaren bygger upp intrigerna i lagoma doser och spänningsnivåer. Han beskriver sökandet efter lösningen på ett lättsamt och humoristiskt sätt. Läsaren får följa händelseutvecklingen med tänkta gärningspersoner under både fram- och motgångar. Allt under sällskapliga och täta dialoger mellan kommissarie Franz-Josef Grillmayr och hans assistent José Esparagio, av kommissaren uttalad "Schosse", en grov tysk brytning av det spanska namnet, vilket är roande för läsaren men irriterande för den som får sitt namn förvanskat. 

....forts följer när jag läst ut boken ...

Hamanns böcker finns ännu inte på svenska. För mig är det trevligt att läsa på originalspråket och öva upp mitt modersmål.

I Babel den 3 april 2022 fängslades jag av Jessica Gedins introduktion av boken Närheten och författaren Katie Kitamura. 

I Katie Kitamuras roman är språket huvudtemat. Det handlar om en tolk som bokstavligen faller mellan språken. En tolk måste arbeta med exakthet i språket men också lyssna vad som sägs mellan raderna. Att ord är makt kommer fram tydligt i berättelsen. När huvudkaraktären tolkar i en mycket spänd process vid domstolen i Haag, vibrerar sidorna av den spänning som uppstår mellan den åtalade och tolken. 

...forts följer

Som inflyttad till Sundsvall i början av 1990-talet är Lars Ahlin den författare, som jag förknippar mest med staden. Boken Sundsvallspromenader lyfter fram sex lokala författare från samma tidsepok, fem män och en kvinna. Genom att följa dem i denna litterära och geografiska kavalkad, får jag lära mer, både av författarna och av Sundsvall. Staden mellan bergen, som jag blev imponerad av redan första gången jag besökte den 1956, under en dagsutflykt från Gävle för att "fika". Jo, på den tiden blev det många nöjesmil i bil! Nu är jag fast förankrad i denna vackra stad och ser den som "min".

 Sundsvallspromenader  av Örjan Torell & Petra Torell Hagström 

I inledningen skriver Örjan Torell:"hur en våg av författare skapade en Sundsvallslitteratur mer eller mindre ur intet, genom den expansiva miljön vid sekelskiftet 1900. Att livet industrialiserades och moderniserades med så våldsam kraft, att det helt enkelt måste beskrivas litterärt". 

Enligt baksidestexten: De sex skribenterna Olof Högberg, Ludvig Nordström, Karl Östman, Gunhild Tegen, Karl Johan Rådström och Lars Ahlin omfattas av en litterär hypotes, av Örjan Torell förklarad som Öbacka-stil eller Sundsvallsmodellen. 

Dessa författares romaner rör sig så nära verkligheten, att vi genom dem både kan höra ljuden från sekelskiftesstaden, se platserna som de en gång såg ut och möta människorna i den verklighet de levde. Egentligen erbjuder inte Öbackastilen någon fast stadsverklighet att anknyta till, utan läsaren kan i stället anknyta till sina egna städer och egna livserfarenheter. Vi lever ju alla i en sorts Öbacka; i något slags socialt spänningsfält där alla våra känslor, värderingar, ambitioner och idèer nöts och stöts mot andras, enligt Torell.

Boken är på 208 sidor och rikt illustrerad med bilder från förr. Den är indelad i sex litterära promenader, där varje författare ägnas ett promenadstråk. Till varje stråk finns en detaljerad kartbild. Ett riktigt trevligt sätt att lära sig något om det Sundsvall, som fanns långt före "min tid" i staden.

På s 15 finns ett intressant avsnitt om Frida Stéenhoff, författare och debattör för fri kärlek, fred och rättvisa. Tanken var att få med henne i Sundsvallspromenaden, men Frida Stéenhoff var "rätt och slätt åsiktsradikal", enligt Torell. "Detta skiljer sig från författarkollegorna genom att hennes texter saknar denna så revolutionerande möjlighet att berika fiktionen med reellt liv, hämtat direkt ur Sundsvallsverkligheten".

Varvsepoken som omnämns på s 41, kände jag inte alls till. Visserligen var den kortvarig, men ändå intressant att veta. Att det varit livlig sjöfart i hamnen, med ångbåtstrafik, kände jag till. Samma hamn som i dag bara trafikeras av fritidsbåtar. De enstaka stora kryssningsfartyg, som angör Sundsvall, lägger numera till i Tunadalshamnen och passagerarna bussas in till stadskärnan.

Genom att följa en författares promenadstråk i taget, hittar läsaren både i den litterära texten och i den "verkliga" promenaden. Jag har valt att följa två promenadstråk, den med Gunhild Tegen och den med Karl Johan Rådström (far till Pär Rådström och farfar till Niklas Rådström samt ibland kallad "den svenska litteraturens fader").

Fjärde promenaden s113, går genom Gunhild Tegens roman, En flicka växer upp. Enligt Torells text är Gunhild Tegen inte någon renodlad stadsmodellsförfattare, hon skriver annorlunda, mer självbiografiskt. Berättelsens huvudkaraktär Alfa fungerar som ett motiv och handlar om en person Gunhild Tegen själv, hennes utveckling från barn till vuxen. Romanen är mer på detaljnivå och mycket är av en personpsykologisk realistisk karaktär.

Femte promenaden s 131, går genom Karl Johan Rådströms roman Vänskapsgatan. Den skildrar några familjers liv och öden från Sundsvalls brand 1888 fram till första världskriget. Romanen är en gedigen symbol för hur goda ambtioner spricker under ytan inför det mänskliga samlivets påfrestningar. 

Tillägg till stycket om Frida Stéenhoff. Torell försökte skapa en "Sundsvallspromenad" genom pjäsen Lejonets unge, vilket inte lyckades. Men hennes texter har levt vidare i över 100 år!  Söndagen den 15 maj 2022 kl 15:00 kommer en staty av Frida Stéenhoff att avtäckas utanför Sundsvalls teater. Föreningen Qvinnouniversitetet Sundsvall/Timå har initierat statyn och konstnären Camilla Bergman har skapat den.

Sundsvallspromenader är en liten pärla på Sundsvalls litterära karta. En trevlig bok med intressanta nedslag i tid, miljö, händelser och människors livsvillkor. Det går lätt att "hitta i staden" genom kartslingorna och bilderna. Boken lockar till läsning av de romaner den bygger på. Jag blev i första hand nyfiken på Gunhild Tegens och Karl Johan Rådströms romaner och börjar med En flicka växer upp och Vänskapsgatan. 

//Eveline

Måndag 2 maj var det dags att träffas i ett "Efter-teater-samtal" om Stolthet och fördom - eller The Story of Mr Darcy, Mr Bingley, Mr Wickham, Mr Collins and Mr Bennet, Teater Hallands uppsättning med enbart män som gestaltade alla rollerna, även de kvinnliga. Vi instämmer i ST:s kulturredaktör Susanne Holmlunds rubrik på sin artikel den 3 maj "Stolthet och fördo m" väl värd att vänta på! 

Vid bokklubbens samtal den 25 april diskuterade vi det tragiska liv, som kvinnor tvingades till för 200 år sedan, att bli bortgift med någon man inte älskade, för att bli försörjd. Eller välja att försörjas av en bror eller annan manlig släkting, som hade medel nog att göra det. 

Eller för männens del, att tvingas till giftermål, bara för att få en arvinge. Eller om mannen var utan medel, försöka "snärja" en kvinna med pengar, så att han blev försörjd. Eller välja att gå med i armén. 

Vi diskuterade karaktärerna ur vars och ens situation och ser att författaren Jane Austen, mycket väl kunde skildra samtidens gängse kulturella skick och fason. Hon hade en känsla för att ifrågasätta och belysa kvinnors och även mäns tillkortakommanden och de sociala koderna kvickt, elegant samt med humor och värme. 

Hur upplevdes teatern: fantastisk, ironisk, samhällskritisk, rolig, häftig med alla snabba rollbyten, välspelat och intelligent framfört, med känsla för takt och ton, att fem män berättar hur begränsad kvinnornas värld var på ett ödjmukt sätt i en stark satir, var en spännande upplevelse.

Tillförde föreställningen något till boken: genom att det enbart är män i alla rollerna, som driver med hela systemet, sker en förskjutning i det egna tänket om kvinno- och mansroller, i dåtid men även i nutid. För hur är det idag? Hur mycket gör vi oss till på det ytliga planet för att "få en partner". Vi tänkte då på sociala medier och tv-program med inslag av att "göra om sig" för att .... ja vaddå?

Var något helt utanför romanen: Inget utöver att språket var modernare än i böckerna. Och fäktscenen, men den symboliserar maktspelet mellan männen.

Jag tänker att Jane Austens samtliga svenska titlar så väl stämmer överens med de engelska. Det vore roligt om det gick att ta reda på hur titlarna fastställdes - av författaren själv eller av förlaget. 

Läs mer under rubriken Världsbokdagen 23.04.2022 med Stolthet och Fördom 1813 av Jane Austen

Ett härligt koncept med bok-samtal-teater-samtal i Scen Sundsvalls  bokklubb!

//Eveline