KORRESPONDENSEN av Virginia Evans
Vilken stor läsupplevelse boken Korrespondensen av Virginia Evans är! Jag blev helt betagen och sträckläste den under två varma julidagar på min balkong. Under dessa två dagar befann jag mig i en bokvärld uppbyggd i något så ovanligt som en brevväxling. Här möter jag romanfiguren på ett helt annat sätt – jag hör Sybils röst och har hennes känslor med mig i varje brev.
”En helt unik bok”, skriver Ann Patchett, författaren till en annan bokpärla Det holländska huset! Och jag instämmer - en helt oemotståndlig bokpärla full av visdomar, som ett långt innehållsrikt liv kan ge. Och om att finna tröst i litteraturen och samhörighet med människor som vi aldrig träffar. Den visar med både allvar och humor hur fint det kan vara att åldras. Det var väl det som gjorde att jag ville läsa boken, det och skrivsättet i brevform!
Korrespondensen av Virginia Evans Handskrivet brev :-)
Översättning: Cecilia Berglund Barklem hon har bl.a. även översatt Där kräftorna sjunger av Delia Owens 2020.
Sybil Van Antwerp sätter sig kl 10-10:30 varje måndag, onsdag, fredag o även lördag vid sitt skrivbord för att handskriva brev. Hon går igenom sin hög av obesvarade brev och väljer ut dagens adressater. Sybil skiftar sitt skrivsätt och framtoning beroende på vem hon skriver till. Hon har hela sitt liv använt orden för att förstå världen omkring sig.
Sybil skriver bl.a. till sin bror Felix, sin bästa vän och svägerska Rosalie (som hon brevväxlat med i 60 år), den olycklige unge Harry (son till en tidigare kollega), grannen Theodore och sin dotter Fiona. Hon skriver också till en onämnd mottagare, med ett mer känslosamt innehåll än de andra och skrivs fram utan slut och utan att sändas!
Hon skriver till lagstiftare, förläggare, lärare, diplomater, känt folk och författare som Joan Didion, Ann Patchett, Larry McMurtry mfl. Jag kan känna igen olika aspekter i egna brev till vänner, bekanta och offentliga personer – tyvärr i mitt fall sker det via i e-mail!
Sybils liv, relationer, sorger, misstag skrivs fram bit för bit tills vi får en hel bild och den träder fram med stor kraft! Allt med författarens vackra och träffsäkra språk samt hennes kärlek till litteraturen och skrivandet gör läsandet extra njutbart.
Sybil är flerdimensionell, osminkad, oromantisk, osentimental, rolig och bitsk – helt enkelt mänsklig. Hon påminner mig om Olive Kitteridge, en av Elisabeth Strouts karaktärer. Det är uppfriskande att läsa om kvinnor som är äldre än 60 och som nästan alltid tillåts uttrycka vad de tycker!
Sybil är mor, farmor, hustru, frånskild och har varit en framgångsrik advokat, med en liten men nära vänkrets, både kvinnor och män. Hon hjälper och även tillrättavisar folk med sin korrespondens – ja det är en skarp kvinnas korrespondens - om närhet och distans. När hon konfronteras med ett beslut från sin tid som advokat – ett beslut som skaver i henne – försöker hon tillrättalägga och framför allt klara av att säga förlåt! Även en advokat är en människa! Jag tolkar författarens budskap som att vi aldrig är större som människor, än att vi kan be om förlåtelse och själva förlåta – och förlåta oss själva.
I början förstod jag inte varför Sybil hade som ett skal omkring sig. På s269) måste jag stanna till en stund! Här börjar jag ana vem som är den onämnda mottagaren och om ”en skuld som gått i repris under 40 år”. Om att hitta och få utlopp för en frustration – att hitta en vila i en sorg som inte går att ändra. Ett budskap till läsaren om att lära sig hantera och leva det liv vi har fått. Starkt och viktigt!
I sitt brev på s260) till författaren Larry McMurtry om boken Den långa färden skriver Sybil, att hon vid en omläsning insåg budskapet i den romanen -”meningen med livet”! Vi skulle få ut mer av litteraturen om vi oftare läste om böcker som fängslat oss.
Betyg: Virginia Evans får 5* av 5 för denna roman av mig!
Jag har fått höra att jag mestadels skriver positiva omdömen om böcker jag läst! Ja, det stämmer nog – min känsla är att författaren alltid har något positivt i sin berättelse – det handlar bara om att vi som läsare fångar upp det!
Övrigt: Boken visar också att vi förlorat något viktigt – något mellanmänskligt – att inte längre skriva brev för hand – med en förväntan på svarsbrevet. Jag får lust att börja brevväxla för hand igen – men tyvärr tror jag det faller på att ”allt ska gå så fort idag”!
Citat i boken: De flesta av oss lever inte så dramatiska liv, men är likväl överlevare i en märklig och sluten tid. Joan Didion, ”On the morning After the Sixties”
Boktips, som Sybil och Rosalie utbyter: I undrens tid av Ann Patchett; Brev till en bokhandel: 84 Charing Cross Road av Helene Hanff; Rebecca av Daphne du Maurier: The Round House av Louise Erdrich; Främlingen av Diana Gabaldon (inte Albert Camus); Stoner av John Williams; Mot fyren av Virgina Woolf; The Stories av William Trevor; Den långa färden av Larry McMurtry och Män som hatar kvinnor-serien av Stieg Larsson.
Avslutar med en mening på s275) Jag saknar dig hela tiden men jag fick faktiskt alla ögonblick av dig som fanns! Boken visar att en äldre människa fortfarande kan utvecklas och upptäcka livets värde.