OM NÅGON SKULLE KOMMA FÖRBI av Thomas Korsgaard - Bokcirkel Stadsbiblioteket och Folkuniversitetet Sundsvall

Det finns lika många sätt att tolka en text som det finns läsare. Och vi som läst, tolkat och samtalat är: Elisabeth, Margareta, Gunilla, Andreas, Karin, Maria, Kerstin, Eva, Berit samt Annette, Sara, Ewa, Siv, Andrea, Inga-Lill, Gabriella, Marie och Eveline. Vi börjar med att var och en kort berättar vad som berörde extra, som sitter kvar av berättelsen om framför allt Tue i boken: 

Om någon skulle komma förbi av Thomas Korsgaard

Översättare: Helena Hansson fil.kand. i nordiska språk, litteraturvetenskap och filosofi. Hon har bl.a. översatt Toni Morrison och Elisabeth Strout.

Tue är tolv år och berättar om sin uppväxt i en fattig och trasig familj på den danska landsbygden på Jylland. Pappan är lantbrukare med hett temperament och mamman spelar nätpoker dygnet runt i ett mörkt rum, plågad av depression. Tue har två yngre syskon, Morten och Nina, som han tar ett stort ansvar för.  Gården med korna bär sig inte och skulderna växer. I den här familjen slåss man, luras och stjäl. Allt är trasigt, täckt av flott och sorg som inte kan komma ut. De vuxna saknar ett språk för sorgen.

Vad berörde extra: relationen far-son; Tues relation till mamman; Tues förtida 'vuxen'-roll; en väldigt trasig familj; brist på relationer; hjälplöshet - men processen leder ändå fram till hopp; ljuspunkten Iben blir Tues räddning; jag tänker i färg: brungrått med svarta kanter; så ont om ömhetsbetygelser att jag blir rörd när Tue ger lillasyster en kram; jisses vilken historia, men Tue tar sig an livet ändå; jag vill att någon ska se och förstå vad Tue går igenom; tuff start i livet; jag mår illa att se eländet; pappan är elak - beter sig ovuxet; pappan har inte förmågan att vara familjefar; utelåsningen berörde starkt; vet inte vad jag ska säga; Tues tankar i fösta kapitlet "om pappan dog i morgon" som en lösning ut ur eländet; mamman tar ett visst ansvar trots sin psykiska ohälsa.

Vad luktar det: otvättat, misär, hund, gödsel, dålig andedräkt, fotsvett, rökstanken i kläder och huset.

Vilka ljud hörs: den skraltiga lastbilen, hundarnas gläfs, pappans stressiga röst, mammans dataspelande, men av barnen hörs inte mycket. 

Författaren lyckas verkligen med att vi som läsare känner och hör hur eländigt familjen, särskilt barnen har det. Föräldrarna lyckas inte vara föräldrar med det ansvar som krävs. Det är sorgligt att läsa hur lite de vuxna ägnar sig åt barnens behov. Allt sker genom tillfälligheter, vilket leder till misär och fattigdom, även känslomässigt. De lever sida vid sida, men är väldigt avskilda från varandra och känslor pratar man inte om. Familjens sätt att leva blir också svårt för barnen i skol- och förskolemiljö - de är i utanförskap även där. Tue är ibland tillsammans med ett par pojkar, men upplevelserna i dom situationer är inte särskilt upplyftande. Trots allt tycker inte Tue synd om sig själv, han finner sig. Han stör i skolan, får ofta gå till rektorn för att förklara sitt beteende, men får ändå bra betyg och rekommendation att söka vidare till gymnasiet. När Tue träffar Iben, sker positiva förändringar med hans personlighet. Iben är också en "udda fågel", men klarar sig också bra. De finner varandra. Ett av få positiva delar i romanen, som visar att hopp finns. 

Mormor och farmor träffar de ibland, när något ska firas eller avhandlas. Ingen av dessa kvinnor är någon bra förebild för barnen. Mormodern ger Tue pengar varje gång de ses - mest för att reta sin man tycks det! Farmodern sprider inga vänligheter omkring sig!

Fler märkliga karaktärer: Bitten - väninna eller vad hon är till mamman. Och Bittens man! Pappans bror Chresten, som lånar dem pengar men har dolda avsikter, vill komma åt sin yngre brors gård för egen del.  

Humor: i allt elände skriver författaren in lite humor: Fast pappa är en hejare på att göra smörgåsar! s84) Långt hår kallas svenskbarr. Tue säger: jag vill under inga omständigheter se ut som en svensk. s105) Han (OP) hade alltid något i munnen. Godis, mat eller det mormor kallade för skrävel.

Språket: Korta, avhuggna meningar och kapitelslut. Den är lättläst med ett enkelt, vardagligt språk. Händelserna skiftar så abrupt så läsflödet stoppar upp, men lätt att leva sig in i berättelsen. Bra driv framåt. 

Titeln: på s91) säger OP om sitt godis i förrådet: Det är bra att ha lite grann på lager, om någon skulle komma förbi.

Omslagsbild: Tue med Ray-Ban solglasögon, som han lånat av Iben. Den övre tolkar vi som mulen på en ko.

Tidsmarkör: Handrullade cigaretter var vanligt på 90-talet. Telefonkataloger och Text-TV.

Recensioner: SR Kulturnytt/Katarina Wikars Som läsare går man in i Tues värld, känner hjälplösheten, försöken att stötta upp trasigheterna hemma. 

Kulturdelen/Isak Adolfsson: Likt en bildningsroman står Tues personliga utveckling i centrum. Pengarna är knappa och livet är rått. 

Aftonbladet/Camilla Hammarström: Korsgaard excellerar i skildringen av torftigheten. Allt uppfångat av pojkens vidöpna sinne.

DN/Maria Schottenius: Socialrealistisk i de trasiga utkanterna av den nordiska välfärden. Det hela brakar på, hialöst och brutalkomiskt. 

Vi läser/Yukiko Duke: Läsaren känner starkt med Tue och inser tacksamt att han är tillräckligt stark för att ta sig vidare i tillvaron.

Uppsala Nya Tidning: Landsbygd, fattigdom och hopplösa föräldrar. Småburlesk Emil i Lönneberga i underklassen.

Lektörsomdöme/Inger Littberger Caisou-Rousseau: Boken är löst baserad på författarens egen uppväxt. Med en varm humoristisk ton som hindrar den från att bli en eländesskildring. 

Liknande roman: Gräspojken av Christer Lundberg; Obehaget om kvällarna av Marieke Lucas Rijneveld (läst i cirkeln hö 2022). 

Avslut: Boken stämmer mycket väl in i höstens tema: livet, filosofi, människors villkor! 

Läs mer om Tue i Del 2) En dag kommer vi att skratta åt det och Del 3) Man skulle kanske ha varit där.