Bokklubben i Vängåvans Bokhandel, Sundsvall hade planerat att läsa Trakten  Anna-Karin Palm till hennes författarbesök på Bokens Afton 23/10. Nu blev det ingen bokklubb - inget författarbesök - men jag läste såklart boken. Novellsamlingen, om uppbrott, om att stanna kvar, om en åldrandets lättnad i att välja bort, om ensamhet i fåglars sällskap. I en vardaglig och lågmäld berättarton med inslag av saga och folktro.  

Trakten       av        Anna-Karin Palm 

forts följer....

Två spännande litteraturpris efter varandra denna tid varje år. Först Nobelpriset och nu AGUSTPRISET

Av de nominerade blev jag mest intresserad av: En inre angelägenhet av Kristian Fredén.  Den titeln talar till mig!

Dessa är vinnarna:

Årets svenska skönlitterära bok: Liken vi begravde av Lina Wolff

Årets svenska barn o ungdomsbok: Klara-Tvätbjörnas stad av Fabian Göranson

Årets svenska fackbok: Vitön. av Bea Uusm

//Eveline

Höstens tema: livet, filosofi, människors villkor är centralt i denna skakande berättelse baserad på verkliga händelser. I Bolivia skedde under åren 2005-2009 nattliga övergrepp på kvinnorna i en mennonitkoloni (en strikt hållen gren av kristendomen vars mest kända del är amish). Romanen är om religion och patriarkalt förtryck, motstånd och kärlek. Den skakade om oss alla i båda cirklarna; Ellinor, Margareta, Kerstin, Siv, Eva, Maria, Andreas, Gunilla, Berit samt Annette, Sara, Karin, Gabriella och Eveline. 

Kvinnor som pratar av Miriam Toews

Översättare: Erik Andersson - författare och en av Sveriges mest hyllade och uppskattade översättare från engelska till svenska. 

Handling: I en avsides mennonitisk koloni i Bolivia samlas i hemlighet åtta av byns kvinnor på ett höloft för rådslag. Under flera år har de om nätterna drogats och våldtagits. Överfall som tillskrivs spöken och onda andar. Av visa medlemmar i samfundet anses kvinnornas lidande vara straff för deras synder eller ett resultat av kvinnliga fantasier. Nu ska de diskutera om de ska stanna i kolonin och förlåta sina plågoandar eller i hemlighet ge sig ut i en för dem okänd omvärld. August Epp, en av männen i byn, har av kvinnorna utsetts till att skriva protokoll under mötena i Molotschnakolonin. Kvinnorna kan inte läsa, inte skriva och vet egentligen ingenting om hur det ser ut utanför kolonins område. August Epp har levt utanför, i London, under ett antal år av speciella orsaker, som framkommer allteftersom läsaren följer berättelsen. Han anses också vara 'utanför' i männens ögon, en 'icke-man', vilket gör att han har kvinnornas förtroende att delta, iaktta och notera.

Vad berörde extra: religion är skrämmande - den begränsar personlig frihet; kvinnorna får inte lära sig läsa/skriva, de vet inte ens var i världen de bor; att kvinnor som inte fått möjlighet till någonting kan filosofera - lära av livet; kvinnornas sätt att argumentera för och emot till ett beslut - förlåtelse/hämnd - kärlek/hat; De åker iväg!; barnens rädsla för extremister; utsattheten - grymma/farliga relationer - makt i isolering; trots motstridiga synpunkter blir slutsatsen lugn och sansad; Augusts och hans föräldrars uteslutning ur kolonin, när han var 12 år, p.g.a. en påhittad anledning - senare framgår den verkliga orsaken; den otroliga verklighetsanknytningen; Onas insikter och intelligens; kvinnokraft och kämpaglöd; August får komma till sin rätt; ej som jag föreställt mig; en otrolig historia, ännu mer otroligt att det finns verklighetsanknytnng; boken var tuff, det gjorde ont i magen; det religiöst patriarkala förtrycket och den kvinnliga fantasins kraft. 

Vad luktar det? cigarettrök, halm, lada, höskulle

Vilka ljud hörs? kvinnor som pratar, bråkar, höga röster, skratt, gråt, sång

Sammanfattning av vårt samtal: Förövarna var häktade och några av de övriga männen var i stan för att erlägga borgen för männen så de kan återvända till Molotschna och invänta rättegång. Kvinnorna får möjlighet att förlåta männen och tillförsäkra alla en plats i himlen. Om kvinnorna inte förlåter männen måste de lämna kolonin och flytta till en yttervärld som de inte vet något om. De har bara två dagar att komma med sitt svar. Kvinnorna listade tre val: 1)Göra ingenting 2)Stanna och slåss 3)Resa iväg. Kvinnorna anstränger sig till det yttersta för att komma fram till ett beslut. De pratar, diskuterar, bråkar skriker, sjunger, är rädda och tvekar. Ur detta 'pratande' glider de nästan omärkligt in i ett gemensamt beslut. Ett etiskt dilemma om hur gamla pojkarna ska vara för att få följa med sina mammor ifrån kolonin. 

Huvudkaraktärer: Loewen- och Frisenkvinnorna, Agata, August Epp, Peters och förövarna.

Budskap: Kvinnorna måste visa världen vad som händer i dessa slutna/stängda kolonier. 

Språket: Ett otroligt ovanligt ämne och sätt att skriva om. Bra läsflöde, trots det tunga innehållet. 

Recensioner: Aftonbladet/Inga-Lina Lindqvist Hur gör man en revolution? Vad är första steget? Och nästa? Världens mennoniter erbjöd kvinnorna i Bolivia hjälp med traumabearbetning på hemspråket, men männen tackade nej - och det är de som bestämmer.

Expressen/Ulrika Kärnborg En #metoo-roman för mennoniter. Toews undersöker hur kolonins kvinnor reagerar på det som händer. 

Vi läser Toews genidrag är att låta romanen kretsa kring ett rådslag där kvinnorna diskuterar 1) 2) 3). Kvinnorna kan inte läsa och de talar endast plattyska i en helt spanskspråkig omgivning. 

Lektörsomdöme/Lena Udd: I nästan varje ord, ibland i en bisats, visar denna roman upp en värld av organiserat förtryck. Diskussionen mellan dem handlar om livet, filosofi, människors villkor. Det är stora känslor, konflikter och medmänsklighet. Varje kvinna och den ende mannen som är med, gestaltas som en levande, tänkande människa, med allt vad det  innebär. En omskakande, intelligent, spännande och rasande roman om kvinnors villkor i vissa samhällen. Helhetsbetyg 4. 

Meningar: s14) att vi måste dela solen med andra platser på jorden –  att vi genom detta kanske skulle kunna lära oss att dela allting, lära oss att allt tillhör alla! s61) Män och kvinnor skall fatta alla beslut i kolonin gemensamt. Kvinnor skall tillåtas tänka. Flickor skall få lära sig läsa och skriva. Skolan måste hänga upp en världskarta så att vi kan börja förstå vår plats i världen En ny religion, grundad i den gamla med koncentrerad på kärlek, skal bygggas upp av Molotschnas kvinnor. 

Humor: s61) Greta har slutit ögonen. Hon upprepar ordet 'gemensamt' som om det är namnet på en ny grönsak hon aldig sett förut. Den meningen skulle kunna ha varit rolig om det inte var så tragiskt.  

Extra: Romanen filmatiserades 2022 ses bl.a. på SF/Anytime med Rooney Mara (Ona) Ben Whishaw (August) och Frances McDorman (Scarface Janz).

Avslut: Kvinnor som pratar är både ett skönlitterärt svar på dessa verkliga händelser och ett exempel på kvinnliga fantasier - skriver författaren i "En kommentar till romanen" - kan tolkas som att författaren har använt sin kvinnliga fantasi, eller är det kvinnlig fantasi som är grunden till övergreppen?

//Eveline

Inför Riksteatern Sundsvalls föreställning - LIDA - erbjöds medlemmarna att delta i Bokklubben, denna höst i skräckens tecken - en bok av skräckmästaren Stephen King. Vi börjar med introduktionsträff, läser boken och samtalar om den, ser föreställningen med Maria Kulle som sjuksköterskan Annie Wilkes och Samuel Fröler som författaren Paul Sheldon samt Peter Järn som polisen Buster. Vi avslutade 17/11 med efter-teater-samtal för att knyta ihop känslor och tankar kring upplevelsen av boken jämfört med föreställningen. Manus i regi av Rikard Lekander.  Lida är en intensiv psykologisk thriller i kammarspelsformat 

Vi var tolv deltagare i bokklubben denna gång: Annelie, Christel, Margareta, Lillian, Helén, Karin, Ulrika, Gabriella, Karin, Jana, Evy och Eveline. Några hade läst boken tidigare och några hade sett filmen MISERY med James Caan och Kathy Bates från 1990. Boken utkom första gången 1987 och är en psykologisk thriller i kammarspelsformat. 

LIDA av Stephen King

Översättning Lennart Olofsson av originaltiteln Misery.

Handling enligt förlagets info: "Paul Sheldon är en världsberömd författare. Han skriver böcker om hjältinnan Lida Chastain, men har tröttnat på sin huvudkaraktär och bestämmer sig för att låta henne dö. Det visar sig vara ett stort misstag. Paul vaknar upp efter en våldsam bilolycka och befinner sig i ett hus mitt ute i ingenstans. Han har tagits omhand av Annie Wilkes - Pauls största fan och en stor beundrare av Lida Chastain. Ganska snart inser Paul att allting inte står rätt till hos sin vårdare. När Annie läser manust där Lida dör, blir hon fullkomligt rasande och tvingar Paul att skriva en ny bok där Lida återuppstår. Annie håller Paul under strikt kontroll och manipulerar honom med droger och skoningslöst våld. Den världsberömda författaren befinner sig nu i en situation där skrivandet bokstavligen är det enda som håller honom vid liv." 

Hur kan ett sammandrag av våra samtal bli av denna psykologiska thriller på s389 sidor? Till min hjälp har jag noteringar av våra samtal och jag börjar med boksamtalet. 

Kort vad som berörde mest: svårt att lyfta fram något av alla hemskheter, men scenen med råttan berörde mig illa mest av alla; en intressant författare som skildrar människans innersta mörka vrår och samtidigt lyfter fram hur imponerad Annie är av Paul; vill inte tänka på hemskheterna men bra flyt i språket; båda är fångar i sitt substansberoende; här finns en historia, en av författarens bästa; karaktärens skrivande; ej känt obehag, är Stephen King fan; Annie är så skadad, så skrämmande; välskriven om det onda i människans psyke; Pauls sinnesnärvaro; hur S.K. kan beskriva tillståndet av uppvaknandet ur medvetslösheten; slutet då författarkaraktären (eller han själv) återfann skrivarförmågan.

Vi diskuterade om detta kan hända i verkligheten och ja dessvärre är det så. Verkligheten kan överträffa dikten. Några exempel: 2017 i Kanada, 2025 i Tyskland, 2025 i Uppsala. Människor har i alla tider och i alla samhällsklasser lidit av psykisk ohälsa eller ondska och besatthet, som kan utmynna i katastrofala handlingar med förödande utgång. Karaktärernas bindning till varandra, som uppstår mellan offret och förövaren i en gisslansituation = Stockholmssyndromet. Övrigt avvikande Stalker, Groupie och Fan, som går för långt i sin idoldyrkan - har ofta koll på idolerna de förföljer. 

Språket: Lättlästa 389 sidor, som inledningsvis pendlar mellan uppvaknandets dimridåer ur medvetslöshet, febertankar och den krassa, smärtsamma verklighet för Paul samt Annies pendling mellan snäll vårdare och hänsynslös psykopat. Författaren är skicklig i att beskriva starka känslor som besatthet, fysisk och psykisk smärta. Och Annies "försvinnande" mentalt, då blicken blev oklar och frånvarande - det framkallar rädsla inte bara hos karaktären Paul, utan även hos läsaren. 

Efter-teater-samtalet: Storslaget skådespeleri! Marias Annie spelar ut hela registret av inställsam ömhet och diabolisk ondska med sin kropp, mimik och röst, allt för att uppnå sitt syfte. Samuels Paul uppvisar en av droger återhållen och undergiven bild av sin smärta och rädsla för att bli dödad samt en stor kreativitet för att blidka Annies oberäknelighet och få leva. Vi diskuterade vilken roll som är mest krävande och svår att gestalta, den som har rollen att 'leva ut' med större spelrum eller den som ska gestalta en neddrogad person. Storartad scenografi! Med några till synes enkla vridskärmar, förändras scenen. Vi ser in i rummet där Paul ligger fjätttrad  till sängen/rullstolen; köket där Annie har medicinerna; även ytterdörren utifrån.

Recensioner: Wikipedia: LIDA (roman) Det är namnet på Sheldons romangestalt och ett känslotillstånd under skrivandet av romanen. Lektörsomdöme/Mats Rosén: LIDA är en psykologisk flerbottnad studie i just lidandet och förhållandet mellan plågoanden/bödeln och offret och samtidigt en skildring av författandets konst. King känner sina uttrycksmedel och utnyttjar dem väl i denna naket hemska och brutala skildring av galenskap och besatthet. En förtätad och mycket spännande thriller som lever ända fram till slutet. 

Avslut: Teaterföreningen hade ordnat en träff med skådespelarna efter föreställningen. Bokklubben fick ställa frågor, som vi spelade in i ett röstmemo. Vid efter-teater-samtalet lyssnade vi och uppskattade både frågor och svaren. Varmt tack till skådespelarna!

//Eveline

Denna gång höll Riksteatern Sundsvalls Bokklubb till på Folkan Matfors inför föreställningen där, den 31.10.2025, "Du vet ingenting om Kikki Danielsson" med Ia Langhammer. Vi var sex deltagare Inger, Marita, GunBritt, Anna, Veronica och Eveline. Vi träffades först för introduktion, efter att ha läst boken samtalade vi om den, såg föreställningen tillsammans och träffades igen i ett "efter-teater-samtal". Ett trevligt koncept av Riksteatern Sundsvall. Att både läsa och se en föreställning, där manuset bygger på litteraturen, är särskilt spännande att jämföra och diskutera.

Du vet ingenting om mig från 2022 av Kikki Danielsson och Sören "Sulo" Karlsson

Handling Förlagets info: "Du vet ingenting om mig handlar om människans ändlösa strävan efter att våga och kunna älska sig själv. Sulo Karlsson tecknar ett heltäckande porträtt av en av våra mest älskade artister genom att med stor lyhördhet avtäcka människan bakom den stora stjärnan. Naket och öppenhjärtligt delar hon med sig av sitt okända liv, både det mänskligt trasiga som har gjort mest ont, och alla de märkliga upplevelser hon har haft i vardagen och på scenen."

Vid första träffen berättade vi kort vad som berörde oss mest: barndomshändelsen; Kikkis skuldkänsla över föräldrarnas skilsmässa; att hon blev bortadopterad som en följd av skilsmässan; baksidan av att som offentlig person dela med sig av sitt privatliv; hur media omskriver berättelserna, så de ska tillfredsställa läsarna (sensationslystnad); en bitter bok som gör mig illamående; hon låter andra bestämma och saknar självinsikt; en tunn historia, inget nytt i denna biografi, finns en tidigare från 2012 Kikki Danielsson:ett schlagerliv; barnens inställning till detta ständiga utvikande; den lilla flickan som bara måste berätta för pappan och som sedan drabbas så hårt; rädslan för sina vuxna barns omdömen; att inte ha mod att (s150) åka hem till barnen med var sin kakhalva!

Handling: En biografi handlar om personens livsval och konsekvenserna av dessa. I Kikkis fall är det ohyggligt sorgligt, då hennes liv så drastigt förändrades utan att hon själv valt detta, hon hade bara berättat en 'hemlighet'. Det kan också vara grunden till hennes stora behov av uppmärksamhet och sårbarhet, att alltid måste visa sig duga och passa in, för att inte bli bortvald igen. Stämningen i boken och läsupplevelsen pendlar mellan positva och negatva känslor. Förväntade dementier eller förklaringar till allt negativt som spridits om hennes reumatism och alkoholism i tidningar och sociala medier, saknas i biografin. Aktningsvärt är hennes kamp att vara nykter alkoholist. 

Budskap: Att tappa tillit till en förälder är förödande och att känna skuld - att allt är barnets fel. Ingen vuxen förklarar bakgrunden till varför Kikki blev bortadopterad. Det blev som ett straff, i stället för att hon som syskonen fått följa med modern vid skilsmässan. Att hon kunde stanna hos fadern, var väl inte alls aktuellt på den tiden. Passionen till sången/musiken blev Kikkis räddning - att aldrig ge upp. 

Karaktärer: Kring en artist finns alltid andra som sätter ut riktningen och bestämmer, framför allt männen på den tiden, bl.a. hennes managers. 

Språket: lättläst, vardagligt beskrivande och inlevelsefullt. Pendlar i tid mellan 1956-2022 - ett skrivsätt som passar en del och inte andra. Bra längd på kapitlen. 

Stycken som visar Kikkis ödmjukhet: när hon ger bort scarfen till kvinnan som så länge hoppats på en autograf; och kvinnan som höll Kikkis hand (s209) vid ett framträdande i Orust 2017 under låten "Ballad of Lucy Jordan".

Recensioner: Expressen/Thomas Nordegren har skrivit om bok och föreställning i samma recension - saxar ur den i 'efter-teater-samtal' nedan. 

Lektörsomdöme/Morgan Palmqvist: Påtagligt många artistbiografier innehåller liknande komponenter: ett trauma från barndomen, svårigheter i livet som relaterar till uppväxten, en kluvenhet till journalister och närgångenhet. Sören ”Sulo” Karlsson har ett långt musikaliskt samarbete med Kikki, vilket kan bidra till att hon berättar rakt och osminkat. Inblickar i musikens tjänst, en hel del om sjukdom och dåligt mående, dock inget koketterande lidande och inte alltid klädsamt heller. 

EFTER-TEATER-SAMTAL

Det var delade meningar kring boken, så även kring den ganska tunna föreställningen, som visade upp en mörk bild av Kikki. Mycket ’skåpmat’. Stort fokus på den tragiska upplevelsen i barndomen, händelsen med modern och farbror Nisse upprepades alltför ofta, så även om alkoholismen och hennes tillkortakommanden. Vi tänker att Kikki jobbar hårt med att vara nykter alkoholist, då behövs mer uppmuntran. Sorgligt! Inget om barnen och barnbarnen, eller hennes musikaliska resa och turnerandet, kärlekslivet eller livet i Bollnäs. Ingen ”Kikki-musik” alls! Det saknades muntra scener. Hon har en fantatisk röst och musikalitet. Stökigt med skådespelarens huvud-upp och ner i fåtöljen och te-drickandet. Skulle det föreställa Kikkis omtumlande liv och drickande? Dock fick vi som läst boken innan, eftertankar och ökad förståelse.

Recension: Expressen/Thomas Nordegren - Jag får impulsen att vilja trösta Kikki Danielsson. Hon har under sin 50-åriga karriär utvecklats och förnyat sig. Hon har stor folklig "fan base", särskilt för Nashville-albumen. Den massmediala bilden av henne har dominerats av hånfullhet. Hon har (enligt henne själv) skildrats "ömsom som en folkskygg kattkvinna, ömsom som en slampa eller fyllekärring". I denna, sin andra självbiografi, försöker Kikki analysera varför hon gett upphov till rubriker som: "Så gick jag ner i vikt med hjälp av min vibrator". Kanske har hon spelat med för att vara till lags och sen fastnat i driftkuckurollen. Hon verkar ändå haft kul med dragspelet, dansbandet, Mellon och efterfesterna samt Nashville. 

Avslut: Vi som läst boken innan föreställningen, saknade fler positiva sidor att ha med i gestaltningen om Kikkis liv, än upprepandet av traumat i barndomen. Undrar vad de som inte läst boken innan, fick för intryck av människan bakom rubrikerna. 

//Eveline

Det finns lika många sätt att tolka en text som det finns läsare. Och vi som läst, tolkat och samtalat är: Elisabeth, Margareta, Gunilla, Andreas, Karin, Maria, Kerstin, Eva, Berit samt Annette, Sara, Ewa, Siv, Andrea, Inga-Lill, Gabriella, Marie och Eveline. Vi börjar med att var och en kort berättar vad som berörde extra, som sitter kvar av berättelsen om framför allt Tue i boken: 

Om någon skulle komma förbi av Thomas Korsgaard

Översättare: Helena Hansson fil.kand. i nordiska språk, litteraturvetenskap och filosofi. Hon har bl.a. översatt Toni Morrison och Elisabeth Strout.

Tue är tolv år och berättar om sin uppväxt i en fattig och trasig familj på den danska landsbygden på Jylland. Pappan är lantbrukare med hett temperament och mamman spelar nätpoker dygnet runt i ett mörkt rum, plågad av depression. Tue har två yngre syskon, Morten och Nina, som han tar ett stort ansvar för.  Gården med korna bär sig inte och skulderna växer. I den här familjen slåss man, luras och stjäl. Allt är trasigt, täckt av flott och sorg som inte kan komma ut. De vuxna saknar ett språk för sorgen.

Vad berörde extra: relationen far-son; Tues relation till mamman; Tues förtida 'vuxen'-roll; en väldigt trasig familj; brist på relationer; hjälplöshet - men processen leder ändå fram till hopp; ljuspunkten Iben blir Tues räddning; jag tänker i färg: brungrått med svarta kanter; så ont om ömhetsbetygelser att jag blir rörd när Tue ger lillasyster en kram; jisses vilken historia, men Tue tar sig an livet ändå; jag vill att någon ska se och förstå vad Tue går igenom; tuff start i livet; jag mår illa att se eländet; pappan är elak - beter sig ovuxet; pappan har inte förmågan att vara familjefar; utelåsningen berörde starkt; vet inte vad jag ska säga; Tues tankar i fösta kapitlet "om pappan dog i morgon" som en lösning ut ur eländet; mamman tar ett visst ansvar trots sin psykiska ohälsa.

Vad luktar det: otvättat, misär, hund, gödsel, dålig andedräkt, fotsvett, rökstanken i kläder och huset.

Vilka ljud hörs: den skraltiga lastbilen, hundarnas gläfs, pappans stressiga röst, mammans dataspelande, men av barnen hörs inte mycket. 

Författaren lyckas verkligen med att vi som läsare känner och hör hur eländigt familjen, särskilt barnen har det. Föräldrarna lyckas inte vara föräldrar med det ansvar som krävs. Det är sorgligt att läsa hur lite de vuxna ägnar sig åt barnens behov. Allt sker genom tillfälligheter, vilket leder till misär och fattigdom, även känslomässigt. De lever sida vid sida, men är väldigt avskilda från varandra och känslor pratar man inte om. Familjens sätt att leva blir också svårt för barnen i skol- och förskolemiljö - de är i utanförskap även där. Tue är ibland tillsammans med ett par pojkar, men upplevelserna i dom situationer är inte särskilt upplyftande. Trots allt tycker inte Tue synd om sig själv, han finner sig. Han stör i skolan, får ofta gå till rektorn för att förklara sitt beteende, men får ändå bra betyg och rekommendation att söka vidare till gymnasiet. När Tue träffar Iben, sker positiva förändringar med hans personlighet. Iben är också en "udda fågel", men klarar sig också bra. De finner varandra. Ett av få positiva delar i romanen, som visar att hopp finns. 

Mormor och farmor träffar de ibland, när något ska firas eller avhandlas. Ingen av dessa kvinnor är någon bra förebild för barnen. Mormodern ger Tue pengar varje gång de ses - mest för att reta sin man tycks det! Farmodern sprider inga vänligheter omkring sig!

Fler märkliga karaktärer: Bitten - väninna eller vad hon är till mamman. Och Bittens man! Pappans bror Chresten, som lånar dem pengar men har dolda avsikter, vill komma åt sin yngre brors gård för egen del.  

Humor: i allt elände skriver författaren in lite humor: Fast pappa är en hejare på att göra smörgåsar! s84) Långt hår kallas svenskbarr. Tue säger: jag vill under inga omständigheter se ut som en svensk. s105) Han (OP) hade alltid något i munnen. Godis, mat eller det mormor kallade för skrävel.

Språket: Korta, avhuggna meningar och kapitelslut. Den är lättläst med ett enkelt, vardagligt språk. Händelserna skiftar så abrupt så läsflödet stoppar upp, men lätt att leva sig in i berättelsen. Bra driv framåt. 

Titeln: på s91) säger OP om sitt godis i förrådet: Det är bra att ha lite grann på lager, om någon skulle komma förbi.

Omslagsbild: Tue med Ray-Ban solglasögon, som han lånat av Iben. Den övre tolkar vi som mulen på en ko.

Tidsmarkör: Handrullade cigaretter var vanligt på 90-talet. Telefonkataloger och Text-TV.

Recensioner: SR Kulturnytt/Katarina Wikars Som läsare går man in i Tues värld, känner hjälplösheten, försöken att stötta upp trasigheterna hemma. 

Kulturdelen/Isak Adolfsson: Likt en bildningsroman står Tues personliga utveckling i centrum. Pengarna är knappa och livet är rått. 

Aftonbladet/Camilla Hammarström: Korsgaard excellerar i skildringen av torftigheten. Allt uppfångat av pojkens vidöpna sinne.

DN/Maria Schottenius: Socialrealistisk i de trasiga utkanterna av den nordiska välfärden. Det hela brakar på, hialöst och brutalkomiskt. 

Vi läser/Yukiko Duke: Läsaren känner starkt med Tue och inser tacksamt att han är tillräckligt stark för att ta sig vidare i tillvaron.

Uppsala Nya Tidning: Landsbygd, fattigdom och hopplösa föräldrar. Småburlesk Emil i Lönneberga i underklassen.

Lektörsomdöme/Inger Littberger Caisou-Rousseau: Boken är löst baserad på författarens egen uppväxt. Med en varm humoristisk ton som hindrar den från att bli en eländesskildring. 

Liknande roman: Gräspojken av Christer Lundberg; Obehaget om kvällarna av Marieke Lucas Rijneveld (läst i cirkeln hö 2022). 

Avslut: Boken stämmer mycket väl in i höstens tema: livet, filosofi, människors villkor! 

Läs mer om Tue i Del 2) En dag kommer vi att skratta åt det och Del 3) Man skulle kanske ha varit där.

Som Sundsvalls Läfrämjare 2024-2025 har jag tillfrågats att hålla bokprat med litteratur om identitet, kulturmöten och uppväxt i ett samhälle med egna traditioner, inför Riksteaterns föreställning "Ummikos - om att förlora rötter och ta dem tillbaka", på Sundsvalls Teater fre 5 dec 2025 kl 19:00. en föreställning om tornedalingarnas strävan från 1940-talet fram till idag.

Bokprat plats: Digidelcenter, Sundsvalls stadsbibliotek

Dag/tid: Mån 24 nov kl 17:00-18:00

TITELFÖRSLAG:

res     Koka Björn av Mikael Niemi                    

res     Testamentet av Nina Wähä                    

res    Fjärilshjärta av Moa Backe Åstot          (12-15 år)

res    Dit vägen leder av  Rita Simu               

res   Marken av David Väyrynen                    

res    Minna kan inte sova av Mona Mörtlund    (6-9 år)

res    Vårt värde av Katarina Kieri                    

       Dansar Elias? Nej! av Katarina Kieri        (12-15 år)

res    Jag heter Beata av Katarina Kieri        (6-9 år)  

res    Hungermyren av Anna Kuru                   

När samtliga titlar är klara, som jag ska ha med i bokpratet, lägger jag in dem här :-)

Efter att ha läst två ungdomsböcker av Cecilia Ekhem, Om elden tar oss och Vasas hemlighet, som jag tyckte var mycket intressanta med sin historiska tillbakablick och faktainformation, kändes det trevligt att läsa hennes senaste bok, Lär mig säga Kalimera, en roman i feelgood-genren. 

Handling: Boken handlar om Helena, som har passerat femtio år. Hon lever ett mycket tillbakadraget liv som ensamstående, eller enastående (ett ord jag blev förtjust i)! Hennes son har flyttat en bra bit hemifrån och lever tillsammans med sin pojkvän. Mor och son har alltid haft fin kontakt, men något i deras senaste samtal blev helt fel och nu svarar inte Theo när hon ringer. Helena har varit sjukskriven på heltid för utmattningssyndrom och har arbetat deltid en tid. Chefen på skolköket, där hon arbetar har påtalat att det är dags att Helena återgår till heltid, vilket hon inte alls är redo för än, enligt henne själv. 

Helena får ett brev från Grekland. En advokat skriver att en släkting till Helena har lämnat henne ett arv i en liten by på Kreta. Efter samråd med sin bästa väninna Jasmine och trots skral ekonomi, åker Helena till Kreta för att söka upp advokaten och få veta vad hon ärv. Hennes förvåning är stor när hon ser att det är ett hus på en charmig tomt ner mot havet. Hon minns plötsligt att hon varit där en gång med sin mamma och mormor. 

Hon träffar flera trevliga och hjälpsamma personer, bl.a. konstnären Aurora, charmige Max som hjälper henne att hitta ett tillfälligt boende. Huset hon ärvt är inte i ett skick att hon kan bo där. Dessutom ska hon sälja det så fort det är möjligt och åka tillbaka hem.  

Men det förflutna besvärar henne fortfarande, kontakten  med sonen ouppklarad. Allt påverkar hennes  mående negativt. Helena behöver klara ut många delar i sitt liv, innan hon kan avgöra för framtiden.

Titeln: Lär mig säga Kalimera - Helena kan inte förmå sig att säga godmorgon på svenska -Varför? Och hur ska hon då kunna säga det på grekiska? 

Omslagsbild: tilltalande med typiskt grekiska färger, himmel och hav i blått, hus i vitt och blått och röd vallmo - en av mina två favoritblommor!

Språket: Lättläst med ett trevligt språk, anpassade dialoger och 'lagom' kapitelindelning med ett bekvämt läsflöde. Ett bra. Författaren ger en fin bild av det grekiska landskapet. Den som varit där, känner lätt igen atmosfären. 

Cecilia Ekhem har ett förflutet inom skolkök och det märks att hon lätt kan identifiera sig med sin karaktär. I en intevju har hon sagt /citat: Här är min skolköks-feelgodd, för jag tycker inte att det finns så många böcker om skolkök. Jag vill att läsaren ska känna att storköksscenerna är skrivna med kärlek till den världen. Det har varit jätteroligt att vistas i skolkök igen via skrivandet. /slut citat. 

Avslut: Boken innehåller många starka teman: psykisk ohälsa, annan sjukdom, för tidig död, missförstånd och familjehemligheter. Trots de mörka undertonerna är det en trivsam roman, där livets ljusa ändå tycks vinna. Kommer Helena att kunna säga Kalimera/Godmorgon? 

Läs boken!

Tema hösten 2025: Livet, filosofi, människors villkor.

Höstens första bokcirkel tar sig an en roman av en armenisk författare, som skriver på ryska och är bosatt i Tyskland. En intressant och ny bakgrund, som lockade till läsning och samtal. Vi är 22 deltagare fördelade i 2 grupper. Vi som samtalade idag var Andreas, Ellinor, Eva, Gunilla, Kerstin, Marie-Helen, Margareta, Berit (via mejl) och Annette, Ewa, Gabriella, Inga-Lill, Karin, Marie, Sara, Siv samt Eveline. Vi följer en samtalsguide, som ger samtalet en gemensam struktur. Vi börjar med att "laget runt" kort berättar vad eller vem som berörde extra under läsningen och väntar med värdeomdömen till slutet av samtalet. 

Tre äpplen föll från himlen av Narine Abgarjan

Vad berörde extra: bykänslan - överlevare; språket o symboliken; Maran; osentimentalt o nyanserat; "sicket elände", men så fin gemenskap; inte ge upp; karaktären Akop; Anatolias och Vasilijs kärlekshistoria; avkopplande / skön läsning; den självklara vänskapligheten i byn; hopp; tron på det goda / tillit; ensamhet / avskildhet; livsöden - Tigran o påfågeln; många levde i fattig misär, men var nöjda; Akop som kunde se bortom nuet, som vaktar himlen o dödsänglarna = byns kompass; främmande / osvenskt; åldrandet / gemenskapen; ryskt / enkelt liv / hjälpte varandra; Anatolias kärlek till böcker / hennes dödsförberedelser; förkärlek till "skirat smör" och "mullbärsvodka" att smörja det onda med.

Karaktärer: Anatolia, Jasaman, Ovanes, Vasilij, Akop, Vano, Valinka, Tigran, Nastasia mfl underbara karaktärer och starka personligheter. Vi uppskattar personförteckningen. Nämnas måste också byns brevbärare, telegrafist och prästen. Intressant hur efternamn bildas av att någon tidigare i släkten gjort något som utmärkte och blev ett öknamn t.ex. s119) Kudamants av orden ku dam = Jag betalar tillbaka. En annan intressant reflektion angående namn: traktens flickor brukade inte byta efternamn när de gifte sig, på det viset förblev de för alltid en del av sin släkt! Även byn är huvudkaraktär!

Handling o budskap: Här antyds mycket ur Armeniens historia genom vad som hänt tidigare släktingar. Det vimlar av "inklämda" händelser. Som en saga, en skröna. Hur det kan vara att leva i symbios med naturen. Låta livet ha sin gång och leva utan tvång! 

Miljö: En isolerad och karg bergsby med bara åldringar = 13 kvinnor och 8 män! Odlande och självförsörjande med det nödvändigaste. Med naturens krafter som spelat en avgörande roll för bergsbyns avfolkning av unga människor. Närheten till dalen, som byborna inte ville ha någon gemenskap med. Bara för det allra nödvändigaste. Inte ens när Anatolia trodde att hon skulle dö, ville hon till dalen. 

Språket: Så fint, poetiskt, känsligt, med ett pärlband av bilder och magisk realism. Välkomstmåltidens beskrivning s264); Väderbeskrivningen s259): En soluppgång s172); Gravstenarna andades av evigheten och oundgängligheten s190). 

Två nya samtalsämnen: Vad lukar det och Hur låter det i romanen? (Från samtalet i Lundströms bokradio.) Det luktar mat, granatäpplen, kryddor, mullbär. Förutom människorna, fåglarna, vindens och väderlekens ljud, är det ganska tyst. 

Tragikhumor: s162) Vanos nya skor - som han fick först efter sin död via Marjams döda svärmors begravning! s179 o 181) om Valinkas jäst, som hon kastat i avträdeshålet i marken. 

Meningar: s93) Livet förlorar verkligen sin mening i det ögonblick människan slutar att vara till nytta för sin omgivning. s144 o 151) Vano gav upp sedan han förlikat sig med det faktum, att det finns saker som inte går att förklara med vanliga ord och inte fatta med det mänskliga förståndet. s184) Varje prövning håller undan ett elände. Se det som att du köpt dig fri från något dåligt. s207) Det är väl säkert meningen och därför blir det så. Ju enklare ord desto större innebörd. 

Vackert stycke: s52) Utanför fönstret hade den sydliga natten brett ut sig, den strök över fönsterbrädet med sina blyga månstrålar, berättade genom syrsornas mjuka gnisslande om drömmarna som jorden drömde..... Anatolia låg lutad mot kuddarna och tryckte fotoalbumet med sina släktingar mot bröstet, och grät. s194) Solen hade för längesedan gått upp ... och vart och ett av träden tycktes tala sitt eget språk, till människorna. 

Påminner oss om: Mästaren Och Margarita av Michail Bulgakov; Eremiterna i Taigan: den största ensamheten av Vasilij Peskov; Och Torgny Lindgren

Recensioner: VI Läser / Yukiko Duke; Kulturbloggen.com; Lundströms Bokradio; Världslitteratur.se; Bokförlaget Tranan: Intervju med Narine Agbarjan; 

Översättning: av Lina Bysell - nyanserat, intresseväckande och mycket bildlikt.

Avslut: En förtjusande och finstämd berättelse med mystik, om att "det goda" förenar människor. Vi i cirkeln hoppas få symboliken bakom de "tre äpplen som föll" - den som såg - den som berättade - den som lyssnade, förklarad av översättaren Lina Bysell? Även förkärleken till "skirat smör", som finns på s147, 243, 265? Och om mullbärsvodka hjälper att smörja det onda med?

Rekommenderas alla med öppet hjärta och gott sinnelag - kanske särskilt de utan!

//Eveline