När jag i höstas gick igenom Akademibokhandeln Vängåvans  Låna&Läs-utbud 2025-26 blev jag bl.a. nyfiken på denna bok om "Fru Brevbärare", som karaktären Anna Allavena g. Greco kom att tituleras, när hon sökt och fått tjänsten som den första kvinnliga brevbäraren i Lizzanello, en liten by i södra Italien. Boken handlar om att återvända och om bymentalitet gentemot inflyttare. I junihettan 1934 stannar en buss på torget i Lizzanello och Carlo Greco kliver av tillsammans med sin hustru Anna. För Carlo är det en efterlängtad hemkomsten, men för Anna, uppvuxen i norr, innebär flytten en stor omställning.  

Boken är vinnare av italienska bokhandlarnas pris Premio Bancarella. 

Brevbäraren i Lizzanello av Francesca Giannone

Att Anna får tjänsten som byns brevbärare tilltalar inte Carlo, men han motsätter sig inte hennes beslut. Anna är stark, beslutsam och vet vad hon vill. Carlo älskar sin Anna och är en 'modern' make. De traditionstyngda byborna förfäras av Annas självständighet. Hon går inte i kyrkan, älskar att läsa böcker och sköter varken hemmet eller rollen som hustru som förväntat. I över tjugo år delar Anna ut posten i byn. Hon läser högt för de som inte kan, skriver dolda budskap till älskande par och levererar brev från män vid fronten. Som brevbärare vet Anna mer än de flesta om människornas liv – men hon vet inte allt.

Brevbäraren i Lizzanello är en storslagen familjesaga om familjen Greco och om livet i byn, genom andra världskriget och framväxande kvinnorörelser. En berörande historia om könsroller som rubbas, förlorade chanser, mod, frihet och tillhörighet. Om olivolja, vinproduktion, pesto och bakverk.Om två oskiljaktiga bröder, dömda att älska samma kvinna och starka familjeband. Handlingen är inspirerad av författarens egen gammelmormor. 

Berättelsen tilltalar mig på flera plan. Lättläst med ett vackert språk. Här finns alla ingredienser till en intressant 'bladvändare'. Anna, Carlo och Roberto, Antonio, Agata och Lorenza, Carmela och Daniele, Giovanna - trovärdiga personbeskrivningar med både positiva och mindre positiva drag. Jag kan lätt se den italienska naturen och miljön framför mig, uppleva vardagslivet och föreställa mig alla skiftande händelser Med ett slut, som jag inte hade förväntat mig, men så som författaren skrivit fram karaktärer och händelser, kunde slutet inte bli på något annat sätt, egentligen.

Bokomslag: Tilltalande både i färg och form, som ett frimärke med bild av Marie Kröyer ur Porträtt av Skagenmålarna , Marie och P.S. Kröyer. 

Översättare Malin Emitslöf driver bokförlaget Contempo, italiensk litteratur på svenska. 

Avslut: Att läsa en bok är för mig mer än själva berättelsen. Det finns beröringspunkter som möter mitt eget liv i 'varje roman', vilket breddar mina insikter och kunskapet om mitt eget liv. I den här berättelsen är det trakten, där den utspelar sig, som möter mitt liv. Apulien och orten Taranto (på den italienska 'klacken') känner jag till genom min far, som väl inte hade de bästa minnen från sitt liv där, men ändå, de berör mig av personliga skäl. 

//Eveline

Sammandrag av årets sista boksamtal, en bok som passar bra in på temat: Livet, filosofi, människors villkor. Vi som samtalade var Andreas, Ellinor, Eva, Gunilla, Kerstin, Margareta, Maria, Berit samt Karin, Marie, Sara, Siv och Eveline. Citat ur boken: Alla verkliga personer i den här romanen är påhittade, bara de påhittade är verkliga.

Tidstillflykt  av Georgi Gospodinov

Översättning: Hanna Sandborgh översätter från bulgariska, georgiska och ryska. (Läs i UNT:s kommentar i recensionen nedan*).

Handling: En 'gåtfull flanör' och resenär i tiden, som öppnar kliniker för alzheimersjuka utanför Zürich. På skilda våningsplan återskapas olika epoker, dit de sjuka kan gå för att finna tröst i sina minnen. Så småningom börjar också friska människor att söka sig dit. Till slut hela länder. Vilka var egentligen de 'gamla goda tiderna'? En folkomröstning i Europas länder om det förflutna ska ge svar. En lekfull, filosofisk och dystopisk komedi!

Vad berörde oss mest i korthet: En historielektion blandad med humor och allvar; En vimsig inledning; Om minnet; Idén att kunna förflytta sig i tid; Skrämmande; Åldersrelaterad och budskapsbärande; Att förbereda, leva i och leva efter ett krig; En av de bästa böcker jag läst; Nästan kuslig med tanke på alla dementa som numera finns i ens bekantskapskrets; Beskrivning av åldrandet på ett obehagligt sätt; Folkomröstningen; Berättelsen om Löparen/Rymmaren; Bra tanke om olika våningar; Fel förväntan av boken; 

Vi samtalade kring: s118) Nu är den sista människan som minns mig som barn borta; s59) Om vi inte finns i någons minne, finns vi då överhuvudtaget? Antropocen = Människans tidsålder (1980-talet). Epok då mänsklig aktivitet har skapat bestående förändringar i jordskorpan, vilket kan observeras även miljontals år framöver. s48 o 312) Är den kryptiska maskinskrivningsraden en kod som aldrig kommer att knäckas? Menar författaren att världen är på väg mot ett tredje världskrig? Kapitel IV: Författarens beskrivning av hur länderna valde de 'lyckligaste' åren. s257) Den nya Europakartan efter hur länderna röstat fram sitt lyckligaste årtionde/årtal, de ville tillbaka till. s228) Och när de vände sig om, såg de sin framtid. Muséer och hembygdsgårdar som minnescentrum. 

Hur ska vi förhålla oss till ålderdomen? Vi diskuterade Reminiscensvård/Minneslådor - aktiviteter som skapar mervärde för människor med demenssjukdomar. Fascinerande tanke med boenden i minnescentrum. Intressant med Folkomröstningen - som tog temperaturen på människors saknad. Vilket årtionde skulle vi i cirkeln välja att återvända till?

Språket är lättläst och fängslande, men sprängfylld med referenser i tid och händelser i Europas länder. Mycket måste slås upp för helhetens skull, vilket gör att läsningen blir splittrad och ’tidsfördröjd’! Nya ord: s26) otillhörig, s107) tidstillflykt, s123) förflutenhet, 135) förflutnor :-) Mening att minnas: s230) Alla lyckliga stater liknar varandra, varje olycklig stat är olycklig på sitt eget vis. (Känns igen från familjer, individer osv.)

Humor/ironi: bl.a. s151) konversationen mellan passagerarna och flygvärdinnan om flugan, en oincheckad passagerare ombord!

Tidsmarkör: s39) Paraplymordet 1978 på Georgi Markov, visas som serie på SvtPlay.

Titeln Tidstillflykt s107) Experimentet gick ut på att skapa ett skyddat förflutet eller en skyddad tid - En tidstillflykt. och s295) biblioteken som tidstillflykt!

Omslagsbild: visar 'flyktiga' rum och föremål. 

Nytt för mig: s57) Det finns ingen 'lagringsapparat' för dofter - de har inga egennamn - de beskrivs t.ex. som 'viol', 'rostat bröd', 'regn' osv.

Recensioner: AB/Jerry Määttä En roman om vad det förflutna betyder för våra identiteter både som individer och som nationer. De flesta nationer kan dra näring ur sin unika historiska olycka, använda den som ett alibi eller som en ursäkt för olika slags anspråk. 

 VI/Peter Fröberg Idling: Det händer att man börjar att läsa en bok, men när man slutar läsa är det en annan bok. 'Tidstillflykt' är en sådan bok -men hinner dessutom vara en tredje bok i mitten. Intressant gestaltning av samtidens oro inför framtiden och populistisk vurm för föreställda förflutna guldåldrar. 

GP/Sanna Samuelsson: En sorglig, vacker och tankeväckande roman om det vi lämnat bakom oss, redan glömt och ändå inte kan släppa. De flesta öststater vill tillbaka till 90-talet, Skandinavien 70-talet, Frankrike 50-talet, Spanien 80-talet medan Schweiz vill stanna i exakt den tiden de är i.

Upsala Nya Tidning/Marta Ronne: Om tiden och minnet som för tankar till Prousts madeleinekaka. En ohämmad lek med illusioner bär författarens namn, erkänner att han skapade Gaustin för att denne skulle få skapa honom själv. *Hanna Sandborghs tolkning av Gospodinovs stil är slående vacker. 

Lektörsomdöme/Anna Hasselberg: Det förflutna kan ibland bli högaktuellt, eller "Se upp, historien är alltid närmare än den verkar i backspegeln", enligt Gaustin. Inledningsvis är romanen absurt komisk, men utvecklas i dystopisk riktning. Alla lever som i sitt eget årtionde, men nu börjar också historien att upprepa sig. En välkomponerad roman, som stannar kvar länge. Boken är utmärkt. Helhetsbetyg:5.

I en intervju i VI LÄSER nr 3/2024 av Peter Fröberg Idling säger Georgi Gospodinov, att han fick idén till boken för många år sedan. Man skulle inrätta ett vårdhem där dementa kunde leva i den tidsperiod som de kände sig mest hemma i - där man återskapade inredning, musik, lukter o.sv. När populisterna började använda det förflutna politiskt påmindes jag om mitt uppslag. 2026 kom Brexit och Trump. Det kändes att det blev viktigt att boken blev skriven. Romanen handlar om minnet som en röd linje, som håller oss kvar i nuet och i det förflutna. När minnet blir sämre överskrider det förflutna linjen. Nu när allt färre har egna minnen av andra världskriget, så kan krig åter bli möjligt. Vi har ett överskott av det förflutna och ett underskott av minnen. 

Mina personliga tidstillflykter:s23) En fest för livet (i Paris cafékvarter, Gertrud Stein, Sylvia Beachs bokhandel Shakespeare & Co; s238) Sverige 1951; s243) Sudeterna 1945 och Tjeckoslovakien/Pragvåren1968; s246) Österrikes Anschluss 1938; s248) Berlinmurens fall 1989; s296) Om historiskt återskapande - som i nutidens 'tidstillflykter' i form av stadsvandringar i händelser från förr, författares och andra betydelsefulla människors spår. 

Avslut: Höstens titlar har alla haft ett allvarligt och lärorikt innehåll om Livet, filosofi och människors villkor. Denna var den mödosammaste att läsa, samtala och att skriva ett sammandrag om. Den hade behövt tre samtalstillfällen. Nu vill vi läsa en 'bladvändare'! sa en deltagare. Och jag tipsar att läsa Mjölkharen av Tina Norin.

//Eveline

Som Sundsvalls Läsfrämjare får jag en hel del trevliga erbjudanden. I december blev jag inbjuden till Sundsvalls Soroptimistklubbs julmöte, för att bokprata och lämna tips på litteratur av och om starka kvinnor, då och nu. Se inlägg på klubbens Facebook

Sundsvalls Sorptimistklubb ingår i Soroptimist International, en av världens största partipolitiskt och religiöst obundna kvinnoorganisationer med ca 70 000 medlemmar i 120 länder. Genom ett starkt nätverk av yrkesverksamma kvinnor, bidrar de tll att stärka kvinnors ställning globalt, nationellt och lokalt. 

Det var särskilt roligt att som medlem i Frida Stéenhoff-sällskapet få lyfta fram kvinnor ur historisk och samtida miljö, för dessa aktiva kvinnor. 

Titlar jag valde att prata om:

1)       Frida Stéenhoff:                      Penningen och kärleken - Lejonets unge

2)       Yvonne Hirdman                     Korta ögonblick av liv ett par dagar 1967

3)       Mia Kankimäki                         Kvinnor jag tänker på om natten  

4)       Anna Takanen                         Sörjen som blev

5)       Tina Harnesk                            Folk som sår i snö

6)       Maggie O`Farrell                      Hamnet

7)       Agneta Pleijel                            Dubbelporträtt

8)       Malin Haawind                          Den som följer en stjärna vänder inte om

9)       Carina Burman                          Döden tar semester – God Natt Madame

10)    Tina Norin                                  Mjökharen

11)    Narine Abgarjan                         Tre äpplen föll från himlen

12)    Katarina Wennstam            Sekelskiftesmorden: Döda kvinnor förlåter inte; Död mans Kvinna; Lucia är död

Titlarna i blått finns recenserade av mig i denna blogg. Övriga titlar är ännu inte inlagda i bloggen.

Det var en mycket intressant information jag fick ta del av, då jag inbjöds att delta i Soroptimisternas decembermöte.

Tack för en synnerligen berikande kväll!

//Eveline

Bokklubben i Vängåvans Bokhandel, Sundsvall hade planerat att läsa Trakten  Anna-Karin Palm till hennes författarbesök på Bokens Afton 23/10. Nu blev det ingen bokklubb - inget författarbesök - men jag läste såklart boken. Novellsamlingen, om uppbrott, om att stanna kvar, om en åldrandets lättnad i att välja bort, om ensamhet i fåglars sällskap. I en vardaglig och lågmäld berättarton med inslag av saga och folktro.  

Trakten       av        Anna-Karin Palm 

forts följer....

Två spännande litteraturpris efter varandra denna tid varje år. Först Nobelpriset och nu AGUSTPRISET

Av de nominerade blev jag mest intresserad av: En inre angelägenhet av Kristian Fredén.  Den titeln talar till mig!

Dessa är vinnarna:

Årets svenska skönlitterära bok: Liken vi begravde av Lina Wolff

Årets svenska barn o ungdomsbok: Klara-Tvätbjörnas stad av Fabian Göranson

Årets svenska fackbok: Vitön. av Bea Uusm

//Eveline

Höstens tema: livet, filosofi, människors villkor är centralt i denna skakande berättelse baserad på verkliga händelser. I Bolivia skedde under åren 2005-2009 nattliga övergrepp på kvinnorna i en mennonitkoloni (en strikt hållen gren av kristendomen vars mest kända del är amish). Romanen är om religion och patriarkalt förtryck, motstånd och kärlek. Den skakade om oss alla i båda cirklarna; Ellinor, Margareta, Kerstin, Siv, Eva, Maria, Andreas, Gunilla, Berit samt Annette, Sara, Karin, Gabriella och Eveline. 

Kvinnor som pratar av Miriam Toews

Översättare: Erik Andersson - författare och en av Sveriges mest hyllade och uppskattade översättare från engelska till svenska. 

Handling: I en avsides mennonitisk koloni i Bolivia samlas i hemlighet åtta av byns kvinnor på ett höloft för rådslag. Under flera år har de om nätterna drogats och våldtagits. Överfall som tillskrivs spöken och onda andar. Av visa medlemmar i samfundet anses kvinnornas lidande vara straff för deras synder eller ett resultat av kvinnliga fantasier. Nu ska de diskutera om de ska stanna i kolonin och förlåta sina plågoandar eller i hemlighet ge sig ut i en för dem okänd omvärld. August Epp, en av männen i byn, har av kvinnorna utsetts till att skriva protokoll under mötena i Molotschnakolonin. Kvinnorna kan inte läsa, inte skriva och vet egentligen ingenting om hur det ser ut utanför kolonins område. August Epp har levt utanför, i London, under ett antal år av speciella orsaker, som framkommer allteftersom läsaren följer berättelsen. Han anses också vara 'utanför' i männens ögon, en 'icke-man', vilket gör att han har kvinnornas förtroende att delta, iaktta och notera.

Vad berörde extra: religion är skrämmande - den begränsar personlig frihet; kvinnorna får inte lära sig läsa/skriva, de vet inte ens var i världen de bor; att kvinnor som inte fått möjlighet till någonting kan filosofera - lära av livet; kvinnornas sätt att argumentera för och emot till ett beslut - förlåtelse/hämnd - kärlek/hat; De åker iväg!; barnens rädsla för extremister; utsattheten - grymma/farliga relationer - makt i isolering; trots motstridiga synpunkter blir slutsatsen lugn och sansad; Augusts och hans föräldrars uteslutning ur kolonin, när han var 12 år, p.g.a. en påhittad anledning - senare framgår den verkliga orsaken; den otroliga verklighetsanknytningen; Onas insikter och intelligens; kvinnokraft och kämpaglöd; August får komma till sin rätt; ej som jag föreställt mig; en otrolig historia, ännu mer otroligt att det finns verklighetsanknytnng; boken var tuff, det gjorde ont i magen; det religiöst patriarkala förtrycket och den kvinnliga fantasins kraft. 

Vad luktar det? cigarettrök, halm, lada, höskulle

Vilka ljud hörs? kvinnor som pratar, bråkar, höga röster, skratt, gråt, sång

Sammanfattning av vårt samtal: Förövarna var häktade och några av de övriga männen var i stan för att erlägga borgen för männen så de kan återvända till Molotschna och invänta rättegång. Kvinnorna får möjlighet att förlåta männen och tillförsäkra alla en plats i himlen. Om kvinnorna inte förlåter männen måste de lämna kolonin och flytta till en yttervärld som de inte vet något om. De har bara två dagar att komma med sitt svar. Kvinnorna listade tre val: 1)Göra ingenting 2)Stanna och slåss 3)Resa iväg. Kvinnorna anstränger sig till det yttersta för att komma fram till ett beslut. De pratar, diskuterar, bråkar skriker, sjunger, är rädda och tvekar. Ur detta 'pratande' glider de nästan omärkligt in i ett gemensamt beslut. Ett etiskt dilemma om hur gamla pojkarna ska vara för att få följa med sina mammor ifrån kolonin. 

Huvudkaraktärer: Loewen- och Frisenkvinnorna, Agata, August Epp, Peters och förövarna.

Budskap: Kvinnorna måste visa världen vad som händer i dessa slutna/stängda kolonier. 

Språket: Ett otroligt ovanligt ämne och sätt att skriva om. Bra läsflöde, trots det tunga innehållet. 

Recensioner: Aftonbladet/Inga-Lina Lindqvist Hur gör man en revolution? Vad är första steget? Och nästa? Världens mennoniter erbjöd kvinnorna i Bolivia hjälp med traumabearbetning på hemspråket, men männen tackade nej - och det är de som bestämmer.

Expressen/Ulrika Kärnborg En #metoo-roman för mennoniter. Toews undersöker hur kolonins kvinnor reagerar på det som händer. 

Vi läser Toews genidrag är att låta romanen kretsa kring ett rådslag där kvinnorna diskuterar 1) 2) 3). Kvinnorna kan inte läsa och de talar endast plattyska i en helt spanskspråkig omgivning. 

Lektörsomdöme/Lena Udd: I nästan varje ord, ibland i en bisats, visar denna roman upp en värld av organiserat förtryck. Diskussionen mellan dem handlar om livet, filosofi, människors villkor. Det är stora känslor, konflikter och medmänsklighet. Varje kvinna och den ende mannen som är med, gestaltas som en levande, tänkande människa, med allt vad det  innebär. En omskakande, intelligent, spännande och rasande roman om kvinnors villkor i vissa samhällen. Helhetsbetyg 4. 

Meningar: s14) att vi måste dela solen med andra platser på jorden –  att vi genom detta kanske skulle kunna lära oss att dela allting, lära oss att allt tillhör alla! s61) Män och kvinnor skall fatta alla beslut i kolonin gemensamt. Kvinnor skall tillåtas tänka. Flickor skall få lära sig läsa och skriva. Skolan måste hänga upp en världskarta så att vi kan börja förstå vår plats i världen En ny religion, grundad i den gamla med koncentrerad på kärlek, skal bygggas upp av Molotschnas kvinnor. 

Humor: s61) Greta har slutit ögonen. Hon upprepar ordet 'gemensamt' som om det är namnet på en ny grönsak hon aldig sett förut. Den meningen skulle kunna ha varit rolig om det inte var så tragiskt.  

Extra: Romanen filmatiserades 2022 ses bl.a. på SF/Anytime med Rooney Mara (Ona) Ben Whishaw (August) och Frances McDorman (Scarface Janz).

Avslut: Kvinnor som pratar är både ett skönlitterärt svar på dessa verkliga händelser och ett exempel på kvinnliga fantasier - skriver författaren i "En kommentar till romanen" - kan tolkas som att författaren har använt sin kvinnliga fantasi, eller är det kvinnlig fantasi som är grunden till övergreppen?

//Eveline

Inför Riksteatern Sundsvalls föreställning - LIDA - erbjöds medlemmarna att delta i Bokklubben, denna höst i skräckens tecken - en bok av skräckmästaren Stephen King. Vi börjar med introduktionsträff, läser boken och samtalar om den, ser föreställningen med Maria Kulle som sjuksköterskan Annie Wilkes och Samuel Fröler som författaren Paul Sheldon samt Peter Järn som polisen Buster. Vi avslutade 17/11 med efter-teater-samtal för att knyta ihop känslor och tankar kring upplevelsen av boken jämfört med föreställningen. Manus i regi av Rikard Lekander.  Lida är en intensiv psykologisk thriller i kammarspelsformat 

Vi var tolv deltagare i bokklubben denna gång: Annelie, Christel, Margareta, Lillian, Helén, Karin, Ulrika, Gabriella, Karin, Jana, Evy och Eveline. Några hade läst boken tidigare och några hade sett filmen MISERY med James Caan och Kathy Bates från 1990. Boken utkom första gången 1987 och är en psykologisk thriller i kammarspelsformat. 

LIDA av Stephen King

Översättning Lennart Olofsson av originaltiteln Misery.

Handling enligt förlagets info: "Paul Sheldon är en världsberömd författare. Han skriver böcker om hjältinnan Lida Chastain, men har tröttnat på sin huvudkaraktär och bestämmer sig för att låta henne dö. Det visar sig vara ett stort misstag. Paul vaknar upp efter en våldsam bilolycka och befinner sig i ett hus mitt ute i ingenstans. Han har tagits omhand av Annie Wilkes - Pauls största fan och en stor beundrare av Lida Chastain. Ganska snart inser Paul att allting inte står rätt till hos sin vårdare. När Annie läser manust där Lida dör, blir hon fullkomligt rasande och tvingar Paul att skriva en ny bok där Lida återuppstår. Annie håller Paul under strikt kontroll och manipulerar honom med droger och skoningslöst våld. Den världsberömda författaren befinner sig nu i en situation där skrivandet bokstavligen är det enda som håller honom vid liv." 

Hur kan ett sammandrag av våra samtal bli av denna psykologiska thriller på s389 sidor? Till min hjälp har jag noteringar av våra samtal och jag börjar med boksamtalet. 

Kort vad som berörde mest: svårt att lyfta fram något av alla hemskheter, men scenen med råttan berörde mig illa mest av alla; en intressant författare som skildrar människans innersta mörka vrår och samtidigt lyfter fram hur imponerad Annie är av Paul; vill inte tänka på hemskheterna men bra flyt i språket; båda är fångar i sitt substansberoende; här finns en historia, en av författarens bästa; karaktärens skrivande; ej känt obehag, är Stephen King fan; Annie är så skadad, så skrämmande; välskriven om det onda i människans psyke; Pauls sinnesnärvaro; hur S.K. kan beskriva tillståndet av uppvaknandet ur medvetslösheten; slutet då författarkaraktären (eller han själv) återfann skrivarförmågan.

Vi diskuterade om detta kan hända i verkligheten och ja dessvärre är det så. Verkligheten kan överträffa dikten. Några exempel: 2017 i Kanada, 2025 i Tyskland, 2025 i Uppsala. Människor har i alla tider och i alla samhällsklasser lidit av psykisk ohälsa eller ondska och besatthet, som kan utmynna i katastrofala handlingar med förödande utgång. Karaktärernas bindning till varandra, som uppstår mellan offret och förövaren i en gisslansituation = Stockholmssyndromet. Övrigt avvikande Stalker, Groupie och Fan, som går för långt i sin idoldyrkan - har ofta koll på idolerna de förföljer. 

Språket: Lättlästa 389 sidor, som inledningsvis pendlar mellan uppvaknandets dimridåer ur medvetslöshet, febertankar och den krassa, smärtsamma verklighet för Paul samt Annies pendling mellan snäll vårdare och hänsynslös psykopat. Författaren är skicklig i att beskriva starka känslor som besatthet, fysisk och psykisk smärta. Och Annies "försvinnande" mentalt, då blicken blev oklar och frånvarande - det framkallar rädsla inte bara hos karaktären Paul, utan även hos läsaren. 

Efter-teater-samtalet: Storslaget skådespeleri! Marias Annie spelar ut hela registret av inställsam ömhet och diabolisk ondska med sin kropp, mimik och röst, allt för att uppnå sitt syfte. Samuels Paul uppvisar en av droger återhållen och undergiven bild av sin smärta och rädsla för att bli dödad samt en stor kreativitet för att blidka Annies oberäknelighet och få leva. Vi diskuterade vilken roll som är mest krävande och svår att gestalta, den som har rollen att 'leva ut' med större spelrum eller den som ska gestalta en neddrogad person. Storartad scenografi! Med några till synes enkla vridskärmar, förändras scenen. Vi ser in i rummet där Paul ligger fjätttrad  till sängen/rullstolen; köket där Annie har medicinerna; även ytterdörren utifrån.

Recensioner: Wikipedia: LIDA (roman) Det är namnet på Sheldons romangestalt och ett känslotillstånd under skrivandet av romanen. Lektörsomdöme/Mats Rosén: LIDA är en psykologisk flerbottnad studie i just lidandet och förhållandet mellan plågoanden/bödeln och offret och samtidigt en skildring av författandets konst. King känner sina uttrycksmedel och utnyttjar dem väl i denna naket hemska och brutala skildring av galenskap och besatthet. En förtätad och mycket spännande thriller som lever ända fram till slutet. 

Avslut: Teaterföreningen hade ordnat en träff med skådespelarna efter föreställningen. Bokklubben fick ställa frågor, som vi spelade in i ett röstmemo. Vid efter-teater-samtalet lyssnade vi och uppskattade både frågor och svaren. Varmt tack till skådespelarna!

//Eveline

Denna gång höll Riksteatern Sundsvalls Bokklubb till på Folkan Matfors inför föreställningen där, den 31.10.2025, "Du vet ingenting om Kikki Danielsson" med Ia Langhammer. Vi var sex deltagare Inger, Marita, GunBritt, Anna, Veronica och Eveline. Vi träffades först för introduktion, efter att ha läst boken samtalade vi om den, såg föreställningen tillsammans och träffades igen i ett "efter-teater-samtal". Ett trevligt koncept av Riksteatern Sundsvall. Att både läsa och se en föreställning, där manuset bygger på litteraturen, är särskilt spännande att jämföra och diskutera.

Du vet ingenting om mig från 2022 av Kikki Danielsson och Sören "Sulo" Karlsson

Handling Förlagets info: "Du vet ingenting om mig handlar om människans ändlösa strävan efter att våga och kunna älska sig själv. Sulo Karlsson tecknar ett heltäckande porträtt av en av våra mest älskade artister genom att med stor lyhördhet avtäcka människan bakom den stora stjärnan. Naket och öppenhjärtligt delar hon med sig av sitt okända liv, både det mänskligt trasiga som har gjort mest ont, och alla de märkliga upplevelser hon har haft i vardagen och på scenen."

Vid första träffen berättade vi kort vad som berörde oss mest: barndomshändelsen; Kikkis skuldkänsla över föräldrarnas skilsmässa; att hon blev bortadopterad som en följd av skilsmässan; baksidan av att som offentlig person dela med sig av sitt privatliv; hur media omskriver berättelserna, så de ska tillfredsställa läsarna (sensationslystnad); en bitter bok som gör mig illamående; hon låter andra bestämma och saknar självinsikt; en tunn historia, inget nytt i denna biografi, finns en tidigare från 2012 Kikki Danielsson:ett schlagerliv; barnens inställning till detta ständiga utvikande; den lilla flickan som bara måste berätta för pappan och som sedan drabbas så hårt; rädslan för sina vuxna barns omdömen; att inte ha mod att (s150) åka hem till barnen med var sin kakhalva!

Handling: En biografi handlar om personens livsval och konsekvenserna av dessa. I Kikkis fall är det ohyggligt sorgligt, då hennes liv så drastigt förändrades utan att hon själv valt detta, hon hade bara berättat en 'hemlighet'. Det kan också vara grunden till hennes stora behov av uppmärksamhet och sårbarhet, att alltid måste visa sig duga och passa in, för att inte bli bortvald igen. Stämningen i boken och läsupplevelsen pendlar mellan positva och negatva känslor. Förväntade dementier eller förklaringar till allt negativt som spridits om hennes reumatism och alkoholism i tidningar och sociala medier, saknas i biografin. Aktningsvärt är hennes kamp att vara nykter alkoholist. 

Budskap: Att tappa tillit till en förälder är förödande och att känna skuld - att allt är barnets fel. Ingen vuxen förklarar bakgrunden till varför Kikki blev bortadopterad. Det blev som ett straff, i stället för att hon som syskonen fått följa med modern vid skilsmässan. Att hon kunde stanna hos fadern, var väl inte alls aktuellt på den tiden. Passionen till sången/musiken blev Kikkis räddning - att aldrig ge upp. 

Karaktärer: Kring en artist finns alltid andra som sätter ut riktningen och bestämmer, framför allt männen på den tiden, bl.a. hennes managers. 

Språket: lättläst, vardagligt beskrivande och inlevelsefullt. Pendlar i tid mellan 1956-2022 - ett skrivsätt som passar en del och inte andra. Bra längd på kapitlen. 

Stycken som visar Kikkis ödmjukhet: när hon ger bort scarfen till kvinnan som så länge hoppats på en autograf; och kvinnan som höll Kikkis hand (s209) vid ett framträdande i Orust 2017 under låten "Ballad of Lucy Jordan".

Recensioner: Expressen/Thomas Nordegren har skrivit om bok och föreställning i samma recension - saxar ur den i 'efter-teater-samtal' nedan. 

Lektörsomdöme/Morgan Palmqvist: Påtagligt många artistbiografier innehåller liknande komponenter: ett trauma från barndomen, svårigheter i livet som relaterar till uppväxten, en kluvenhet till journalister och närgångenhet. Sören ”Sulo” Karlsson har ett långt musikaliskt samarbete med Kikki, vilket kan bidra till att hon berättar rakt och osminkat. Inblickar i musikens tjänst, en hel del om sjukdom och dåligt mående, dock inget koketterande lidande och inte alltid klädsamt heller. 

EFTER-TEATER-SAMTAL

Det var delade meningar kring boken, så även kring den ganska tunna föreställningen, som visade upp en mörk bild av Kikki. Mycket ’skåpmat’. Stort fokus på den tragiska upplevelsen i barndomen, händelsen med modern och farbror Nisse upprepades alltför ofta, så även om alkoholismen och hennes tillkortakommanden. Vi tänker att Kikki jobbar hårt med att vara nykter alkoholist, då behövs mer uppmuntran. Sorgligt! Inget om barnen och barnbarnen, eller hennes musikaliska resa och turnerandet, kärlekslivet eller livet i Bollnäs. Ingen ”Kikki-musik” alls! Det saknades muntra scener. Hon har en fantatisk röst och musikalitet. Stökigt med skådespelarens huvud-upp och ner i fåtöljen och te-drickandet. Skulle det föreställa Kikkis omtumlande liv och drickande? Dock fick vi som läst boken innan, eftertankar och ökad förståelse.

Recension: Expressen/Thomas Nordegren - Jag får impulsen att vilja trösta Kikki Danielsson. Hon har under sin 50-åriga karriär utvecklats och förnyat sig. Hon har stor folklig "fan base", särskilt för Nashville-albumen. Den massmediala bilden av henne har dominerats av hånfullhet. Hon har (enligt henne själv) skildrats "ömsom som en folkskygg kattkvinna, ömsom som en slampa eller fyllekärring". I denna, sin andra självbiografi, försöker Kikki analysera varför hon gett upphov till rubriker som: "Så gick jag ner i vikt med hjälp av min vibrator". Kanske har hon spelat med för att vara till lags och sen fastnat i driftkuckurollen. Hon verkar ändå haft kul med dragspelet, dansbandet, Mellon och efterfesterna samt Nashville. 

Avslut: Vi som läst boken innan föreställningen, saknade fler positiva sidor att ha med i gestaltningen om Kikkis liv, än upprepandet av traumat i barndomen. Undrar vad de som inte läst boken innan, fick för intryck av människan bakom rubrikerna. 

//Eveline

Det finns lika många sätt att tolka en text som det finns läsare. Och vi som läst, tolkat och samtalat är: Elisabeth, Margareta, Gunilla, Andreas, Karin, Maria, Kerstin, Eva, Berit samt Annette, Sara, Ewa, Siv, Andrea, Inga-Lill, Gabriella, Marie och Eveline. Vi börjar med att var och en kort berättar vad som berörde extra, som sitter kvar av berättelsen om framför allt Tue i boken: 

Om någon skulle komma förbi av Thomas Korsgaard

Översättare: Helena Hansson fil.kand. i nordiska språk, litteraturvetenskap och filosofi. Hon har bl.a. översatt Toni Morrison och Elisabeth Strout.

Tue är tolv år och berättar om sin uppväxt i en fattig och trasig familj på den danska landsbygden på Jylland. Pappan är lantbrukare med hett temperament och mamman spelar nätpoker dygnet runt i ett mörkt rum, plågad av depression. Tue har två yngre syskon, Morten och Nina, som han tar ett stort ansvar för.  Gården med korna bär sig inte och skulderna växer. I den här familjen slåss man, luras och stjäl. Allt är trasigt, täckt av flott och sorg som inte kan komma ut. De vuxna saknar ett språk för sorgen.

Vad berörde extra: relationen far-son; Tues relation till mamman; Tues förtida 'vuxen'-roll; en väldigt trasig familj; brist på relationer; hjälplöshet - men processen leder ändå fram till hopp; ljuspunkten Iben blir Tues räddning; jag tänker i färg: brungrått med svarta kanter; så ont om ömhetsbetygelser att jag blir rörd när Tue ger lillasyster en kram; jisses vilken historia, men Tue tar sig an livet ändå; jag vill att någon ska se och förstå vad Tue går igenom; tuff start i livet; jag mår illa att se eländet; pappan är elak - beter sig ovuxet; pappan har inte förmågan att vara familjefar; utelåsningen berörde starkt; vet inte vad jag ska säga; Tues tankar i fösta kapitlet "om pappan dog i morgon" som en lösning ut ur eländet; mamman tar ett visst ansvar trots sin psykiska ohälsa.

Vad luktar det: otvättat, misär, hund, gödsel, dålig andedräkt, fotsvett, rökstanken i kläder och huset.

Vilka ljud hörs: den skraltiga lastbilen, hundarnas gläfs, pappans stressiga röst, mammans dataspelande, men av barnen hörs inte mycket. 

Författaren lyckas verkligen med att vi som läsare känner och hör hur eländigt familjen, särskilt barnen har det. Föräldrarna lyckas inte vara föräldrar med det ansvar som krävs. Det är sorgligt att läsa hur lite de vuxna ägnar sig åt barnens behov. Allt sker genom tillfälligheter, vilket leder till misär och fattigdom, även känslomässigt. De lever sida vid sida, men är väldigt avskilda från varandra och känslor pratar man inte om. Familjens sätt att leva blir också svårt för barnen i skol- och förskolemiljö - de är i utanförskap även där. Tue är ibland tillsammans med ett par pojkar, men upplevelserna i dom situationer är inte särskilt upplyftande. Trots allt tycker inte Tue synd om sig själv, han finner sig. Han stör i skolan, får ofta gå till rektorn för att förklara sitt beteende, men får ändå bra betyg och rekommendation att söka vidare till gymnasiet. När Tue träffar Iben, sker positiva förändringar med hans personlighet. Iben är också en "udda fågel", men klarar sig också bra. De finner varandra. Ett av få positiva delar i romanen, som visar att hopp finns. 

Mormor och farmor träffar de ibland, när något ska firas eller avhandlas. Ingen av dessa kvinnor är någon bra förebild för barnen. Mormodern ger Tue pengar varje gång de ses - mest för att reta sin man tycks det! Farmodern sprider inga vänligheter omkring sig!

Fler märkliga karaktärer: Bitten - väninna eller vad hon är till mamman. Och Bittens man! Pappans bror Chresten, som lånar dem pengar men har dolda avsikter, vill komma åt sin yngre brors gård för egen del.  

Humor: i allt elände skriver författaren in lite humor: Fast pappa är en hejare på att göra smörgåsar! s84) Långt hår kallas svenskbarr. Tue säger: jag vill under inga omständigheter se ut som en svensk. s105) Han (OP) hade alltid något i munnen. Godis, mat eller det mormor kallade för skrävel.

Språket: Korta, avhuggna meningar och kapitelslut. Den är lättläst med ett enkelt, vardagligt språk. Händelserna skiftar så abrupt så läsflödet stoppar upp, men lätt att leva sig in i berättelsen. Bra driv framåt. 

Titeln: på s91) säger OP om sitt godis i förrådet: Det är bra att ha lite grann på lager, om någon skulle komma förbi.

Omslagsbild: Tue med Ray-Ban solglasögon, som han lånat av Iben. Den övre tolkar vi som mulen på en ko.

Tidsmarkör: Handrullade cigaretter var vanligt på 90-talet. Telefonkataloger och Text-TV.

Recensioner: SR Kulturnytt/Katarina Wikars Som läsare går man in i Tues värld, känner hjälplösheten, försöken att stötta upp trasigheterna hemma. 

Kulturdelen/Isak Adolfsson: Likt en bildningsroman står Tues personliga utveckling i centrum. Pengarna är knappa och livet är rått. 

Aftonbladet/Camilla Hammarström: Korsgaard excellerar i skildringen av torftigheten. Allt uppfångat av pojkens vidöpna sinne.

DN/Maria Schottenius: Socialrealistisk i de trasiga utkanterna av den nordiska välfärden. Det hela brakar på, hialöst och brutalkomiskt. 

Vi läser/Yukiko Duke: Läsaren känner starkt med Tue och inser tacksamt att han är tillräckligt stark för att ta sig vidare i tillvaron.

Uppsala Nya Tidning: Landsbygd, fattigdom och hopplösa föräldrar. Småburlesk Emil i Lönneberga i underklassen.

Lektörsomdöme/Inger Littberger Caisou-Rousseau: Boken är löst baserad på författarens egen uppväxt. Med en varm humoristisk ton som hindrar den från att bli en eländesskildring. 

Liknande roman: Gräspojken av Christer Lundberg; Obehaget om kvällarna av Marieke Lucas Rijneveld (läst i cirkeln hö 2022). 

Avslut: Boken stämmer mycket väl in i höstens tema: livet, filosofi, människors villkor! 

Läs mer om Tue i Del 2) En dag kommer vi att skratta åt det och Del 3) Man skulle kanske ha varit där.

Som Sundsvalls Läfrämjare 2024-2025 har jag tillfrågats att hålla bokprat med litteratur om identitet, kulturmöten och uppväxt i ett samhälle med egna traditioner, inför Riksteaterns föreställning "Ummikos - om att förlora rötter och ta dem tillbaka", på Sundsvalls Teater fre 5 dec 2025 kl 19:00. en föreställning om tornedalingarnas strävan från 1940-talet fram till idag.

Bokprat plats: Digidelcenter, Sundsvalls stadsbibliotek

Dag/tid: Mån 24 nov kl 17:00-18:00

TITELFÖRSLAG:

res     Koka Björn av Mikael Niemi                    

res     Testamentet av Nina Wähä                    

res    Fjärilshjärta av Moa Backe Åstot          (12-15 år)

res    Dit vägen leder av  Rita Simu               

res   Marken av David Väyrynen                    

res    Minna kan inte sova av Mona Mörtlund    (6-9 år)

res    Vårt värde av Katarina Kieri                    

       Dansar Elias? Nej! av Katarina Kieri        (12-15 år)

res    Jag heter Beata av Katarina Kieri        (6-9 år)  

res    Hungermyren av Anna Kuru                   

När samtliga titlar är klara, som jag ska ha med i bokpratet, lägger jag in dem här :-)