Ännu en intressant och bldande historiskt återblick av författaren, historikern och professor emerita vid Stockholms universitet. 

...forts följer

Vilket härligt intensivt och givande boksamtal vi hade tisdagen 31 januari om Olive Kitteridge (Pulitzerprisad 2009), denna kärva karaktär med samma namn, som också visar stor empati när hon ”ser människan" och inte bara ett jobbigt beteende. Olive och maken Henry är varandras totala motsatser - skildringen av deras tjugofem år långa äktenskap lämnar ingen oberörd.   Vi som diskuterade och reflekterade över karaktärer, författarens budskap, miljö och tidsmarkörer var, Annette, Ann-Sofie, Carina, Ellinor, Gunilla, Ina, Kerstin, Margareta, Maria, Toni, Eveline och Berit per mejl.

Vi är överrens om att vårens tema, Drömmer, Val & Konsekvens är klockren i denna roman, som innehåller 13 berättelser, ett myller av liv, historier och relationer. I slutet av boken finns diskussionsämnen, men vi valde att följa vår struktur "Tips till bokcirklare". 

Olive Kitteridge av Elizabeth Strout

Översättare: Ulla Danielsson, en veteran i branschen,verksam sedan slutet av 1980-talet. Hon har även översatt M Atwood, T Morrison, Joan Didion, J.M.Coetzee mfl.

Vi börjar med att kort berätta vad som berörde oss mest: I början störs man av Olives kärva, kantiga och uppriktiga (ibland onödigt smärtsamt) förhållningssätt gentemot sina medmänniskor, men hennes karaktär "vecklar ut sig", under bokens gång. Henry är en vänlig man med omtanke om alla. Olive och Henrys relation, går som en röd tråd genom alla noveller. Den starka uppgörelsen mellan mor och son tar tag. Karaktärerna är så mänskliga i sin sorg och lycka. Det är en härlig beskrivning av interaktion i en liten stad och de problem som blir synliga. Tankar väcks till dagens samhälle, med skjutningar och gisslandraman. Intressant hur författaren bygger en roman av noveller, med åldrandet som ett "trist" tema! Under läsningens gång blir Olive mer och mer mänsklig, från att vara kantstött och missförstådd. Hela romanupplägget är fascinerande och hur sonen formats av modern. Alla berättelser lämnar ofta en stark känsla efter sig. Mänskliga öden i ett småstadsliv. En komplex bok,som handlar om livet.

Huvudkaraktärer: Olive har tydlig integritet, men är inte lika mycket självkritisk som hon kritiserar sin omgivning. Henry, denne varme man, godmodigheten själv, med ett behov av att alla skulle trivas. Sonen Christoffer, modersbunden till vuxen ålder, då insikten når honom. Och många, många fler mångfacetterade karaktärer. Enligt en recension i DN förekommer inte mindre än 94 karaktärer i boken? (Jag har inte kontrollräknat :-)

Huvudtema: förlust, besvikelse, förväntan, drömmar, val, konsekvens, relationer, kontroll, åldrandet, livets skeenden, ilska som ligger nära rädsla, behov av närhet till andra alt rädsla att visa sina känslor, ensamhet, tvåsamhet, utsatthet.

Budskap: de mellanmänskliga relationerna beskriver författaren så skickligt; social och emotionell kompetens; den oundgängliga förändringen i livet och kroppen; åldrandet; till sist ändå tacksamhet och även ånger! 

Språket: Lättläst, vackert språk; skickligt flyt i övergången till alla berättelser gör att hela romanen "hänger ihop".  Bra kapitelindelning, dialogavsnitt och övrig text. Elizabeth Strout är skicklig i att beskriva karaktärers psykologi och hemligheter. 

Tidsmarkör: I början av 2000-talet; På s 373) beskrivs en president, som Olive inte hade några höga tankar om och som vi tänker är George W Busch.  Miljö: t.ex. inledningen på s49) är så bildlikt och vackert beskriven, att man kan känna och se allt framför sig. 

Titel: Efter en kort diskussion enades vi att titeln Olive Kitteridge inte bara är ett namn på huvudkaraktären utan också symboliserar personliga egenskaper vi alla bär på = En bra titel för romanen! Omslagsbild: visar gråhet, stelhet, stränghet, avstånd och strikthet. s13) det fanns någonting mörkt över henne, någonting som tycktes stå bredvid henne.

Favoritcitat: 83)För Angie var tiden lika vidsträckt och rund som himlen och att försöka förstå sig på den var som att försöka förstå sig på musik och Gud och varför havet var djupt; s92)....att man inte förstår saker och ting förrän det är för sent; 286)Var inte rädd för din hunger. Om du är rädd för din hunger, då är du bara en liten dumbom precis som alla andra. s394)De visste inte att klumpiga åldrande och rynkiga kroppar hade samma behov som deras egna unga fasta kroppar...att man omedvetet slösade bort den ena dagen efter den andra. 

Berörande stycke: s74)Men när han såg in i hennes öppna ögon......åh, denna vansinniga, skrattretande, obegripliga värld! 393) Hon gick in i rummet.....Att sätta sig bredvid honom skulle vara som att blunda för den gapande ensamheten i denna solbelysta värld. s395)Hon blundade och genom hennes trötta kropp strömmade vågor av tacksamhet - och ånger....Den förbryllade henne, världen. Hon ville inte lämna den än. 

Humor: Visst finns det humor också - s126)Hans korta stunder på söndagarna med Daisy saknade inte känslor, det var snarare som om de delade ett intresse, t.ex. som ornitologi. s209)...en familj, som en gång hade verkat lika söt och sund som en blåbärspaj. s227)Boys go to Jupiter to get more stupider, girls go to college to get more knowledge (fast det är väl eg inte humoristisk?)

Ett ORD/KÄNSLA som sammanfattar romanen: Mänsklighet, Öden, Småstadsliv, Berikande, Livsvisdom, Ensamhet i tvåsamhet, Rädsla för förändring. 

Möter något eget liv: s375) Att förlora en livspartner och drunkna i tomhet. Som om änkestånd var en smittsam sjukdom. s376)att visst frivilligarbete kan fylla tomheten, men det räcker inte! Småortslivet känner jag igen och vikten av att ha nära vänner. 

Recensioner: Expressen/Sven Olov Karlsson: Elizabeth Strout har jämförts med Nobelpristagaren Alice Munro. "Varför förstår vi aldrig varandra? När blev kroppen en genant fiende? Hur blev jag så här bedrövligt ensam? Kärnfrågor enligt SOKarlsson!

DN/Maria Schottenius: Trots sin skarpa tunga har hon ett hjärta för dem som behöver henne. (låst artikel).

Sydsv/Mattias Oscarsson: Ovanligt vardagsrealistiskt drama .... filmrecension (låst artkel).

Lektörsomdöme/Anneli Stenberg (utdrag): Gestaltningen av ett tjugofemårigt äktenskap är lysande autentiskt. Stilen är välavvägd, varje kapitel skapar intresse och tempo, med inslag av poetiskt bildspråk som bidrar till eftertanke. En roman som berör olika åldrar. 

Avslut: LÄS DENNA LIVSSKILDRING, men läs den gärna med paus mellan kapitlen, så att budskapet och handlingen hinner bottna!

Filmtips: Olive Kitteridge som film och serie i HBO-Max! Mycket välgjord serie med nedslag i kapitel Apoteket; När floden kommer; En annan väg; Säkerhet och Flod. Citat ur serien: There is no such thing as a simple life!

Fler lästips: Olive igen En fortsättning! Med nedslag i tillvaron som briljant fångar vad det innebär att vara människa. 

//Eveline

En roman i "fantastikgenren" lockade mig denna gång. Titeln Minnesteatern och omslagsbilden med "guldäppelträden" i förgrunden och en "glänta" ut i det varma, okända och mystiska samt urtavlan triggade min nyfikenhet. Något ovisst och frestande gömmer sig bortom tid och rum. Känslor tycks välla fram som i vågor. 

Minnesteatern     av     Karin Tidbeck

Karin Tidbäck är en svensk fantastikförfattare, som skriver främst på engelska. Hon har rönt stora framgångar på den internationella fantasyhimlen med novellsamlingen Jagannath, nominerad till World Fantasy Award.  Romanen The memory theater omämndes av New York Times som en av 2021 års bästa fantasy- och science fictionböcker. Läs här en intervju med författaren om hur romanen växte fram. 

Översättare: Andreas Vesterlund  Ett intressant grepp av författaren, att låta någon annan översätta romanen till svenska, det egna modersmålet! Att Tidbeck skriver på engelska, sägs bero på en ljummen uppmärksamhet från svenska förlag. 

Minnesteatern är en saga, en mörk och grym saga. Vi befinner oss i ett land mellan andra länder i ett annat universum, i en annan dimension. 

Omslagstexten-citat: För härskarklassen är Trädgården ett dekadent paradis, där tiden står stilla och festen aldrig tar slut. För de stulna barnen - deras tjänare och slavar - är det en utdragen skärseld, där lekarna blir tortyr och kannibaliska jakter. Härskardottern Dora och barnslaven Tistel är i hemlighet som syskon. Och nu måste de fly innan Tistels mognad förråder dem. Någonstans bortom vägskälet vid universums mitt, ska det finnas ett teatersällskap, Minnesteatern, som kan ha nyckeln till barnens frihet. 

Härskarklassen lever i ett ständigt dekadent rus. De lever bara några timmar under kvällen, då samma mat, dans, bestraffningar av tjänarna och andra groteska upptåg upprepas kväll efter kväll. Barnen, som härskarklassen kidnappar, får inte bli vuxna. Härskarna ristar in en växt/blomma i barnens kroppar. Då mönstret är färdigt anses de som vuxna. Då kallas det till jakt! I en för härskarklassen lekfull tävling, jagas barnet med klot och klubba. Den som härskarna träffar med sina klot/klubbor, dödar de och äter upp! 

Alltså, vad är det jag läser! tänker jag, vill sluta men fortsätter. Romanen är full av tyranni men har också inslag av tillhörighet, förlust och framför allt minnets betydelse för våra liv. Dora och Tistel möter så småningom Minnesteatersällskapet, som reser mellan olika världar - inklusive vår egen - och gestaltar skeenden som annars kunde falla i glömska. 

Karaktärerna: Det myllrar av olika slags figurer, med egenskaper av mångskiftande slag. Karaktärerna Dora och Tistel samt Minnesteaterns skådespelare tilltalar mig mest. De står ju för det goda. Även den rättfärdiga Ghorbi, som är vänlig mot de utsatta och skoningslös mot de ondskefulla, berör. 

Språket: lättläst, med bra kapitelindelning och variation av text och dialoger. Författaren använder ett trevligt anslag i språket, trots de många avskyvärda händelseförloppen. Här finns ingen verklighetsförankring, vilket jag helst läser, men berättelsen har ändå hållit mitt intresse vid liv - att läsa och följa Doras och Tistels vägar till slutet. 

Jag rekommenderar den, särskilt till den som vill få en god introduktion i fantasygenren!  För det är en saga! Liksom jag med förtjusning lyssnar på maratonuppläsningen av Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf på SVTplay  Vad är det om inte en "fantasy-saga", dock med mindre våldsamheter och tyranniska mått mätt - men en saga!

Ett TV-minne från 198-talet om utomjordingar V=Visitors, vilka såg ut precis som "vanliga" människor och var trevliga och vänliga. Men utomjordingarna hade en konstgjord mask och bakom den var de ödlor, som åt levande föda, till exempel människor som de kidnappade. 

//Eveline

VÅRENS BOKCIRKEL - STADSBIBLIOTEKET o FOLKUNIVERSITETET I SUNDSVALL 

TISDAGAR kl 16:00 - 17:30

PLATS: meddelas senare

31/1 OLIVE KITTERIDGE av ELISABETH STROUT

28/2 NÄSSLORNA BLOMMA av HARRY MARTINSON

28/3 HILMA AF KLINT av ANNA LAESTADIUS LARSSON

25/4 BARA EN MOR av ROY JACOBSEN

Begränsat antal platser. Anmälan senast 23 januari 2023 

Anmälan o information: ulf.lk.johansson@sundsvall.se tel. 060-191846

Cirkelledaren hälsar välkommen!

//Eveline

Titeln väckte min nyfikenhet strax före jul. Ville läsa något som skulle få mig i julstämning och tänkte att Klas Östergrens författarskap med i mitt tycke, seriösa och klartänkta framtoning skulle vara rätt val. Citerar baksidestexten: Boken i din hand är en samling på åtta noveller. Halva boken består av berättelser som kunnat höras och läsas tidigare i Sveriges Radio, diverse tidningar och samlingsvolymer. Andra halvan består av titelnovellen "Julrevy i Jonseryd", som är helt nyskriven och närmast är att beteckna som en kortroman. Den rymmer precis det vemod, den julkänsla och komik som man förväntar sig av kortprosans mästare och denna speciella vinterhögtids besjungare. 

 av 

Julrevy i Jonseryd...    Klas Östergren

Sju finstämda och läsvärda noveller och en kortroman, om tankar och förberedelser om och kring årets största familjehögtid. En kyrklig högtid som i våra dagar betyder mer för handeln än den familjehögtid den ursprungligen härrör ifrån. 

Några exempel: "Med blottat huvud" om en son som åkter till Paris för att skaffar en äkta basker till sin döende far, som önskat sig en sådan i julklapp. "Röd jul", om den extraknäckande julgransförsäljaren som får bära hem ett träd till en ödslig äktenskapsscen i ett rikt Stockholmshem;  "White Trasch Christmas" ett möte mellan en ensam tioåring och en ensam tomte i en lägenhet utan tv och Kalle Anka samt ett blått paket, som aldrig överlämnades. 

Den längre novellen/kortromanen "Julrevy i Jonsered" är en trevlig, vemodig, patetisk men också humoristisk berättelse om en författares dilemma kring ett uppdrag i ett samhälle från vilket han har mindre trevliga minnen, under en tidigare vistelse där. Nu verkar författaren ha en positiv inställning till att göra bättre ifrån sig "vid en andra chans"! 

Budskapet gillar jag - att få en andra chans i tillvaron kan vara mångas räddning efter ett första kaotiskt försök. Gammalt tillbaks sas det att "man får bara en chans" - skönt att den levnadsregeln luckrats upp. 

Ur s179) ungefär hallvvägs in i berättelsen citerar jag ett stycke livsfilosofi: Det var som om hela denna långa och innehållsrika dag haft till syfte att leda fram till just detta. Allt som inträffat på vägen hade tjänat samma ändamål - att slutligen landa i en känsla av att vara på rätt plats i rätt tid. Reservationer och motstånd var nernötta och utmattade. Själen böjd till ödmjukhet, så att den rätta känslan kunde infinna sig. Rätt mood! Det var bara att kapitulera. Inför konsten, eller en mening åt det meningslösa.

Sammantaget är detta en trevlig läsning inför årets stora familjehögtid, som jag ska göra till min traditionella "julläsning" framöver. 

//Eveline

Tisdag 15 december var en riktigt kall dag -18 grader! Jag tänkte att jag kanske skulle bli ensam i lokalen, men nejdå, följande tappra deltagare kom till dagens bokcirkel: Maria, Toni, Margareta, Gunilla och jag. Några deltog via mejl o telefon: Berit, Kerstin och Annette. Bara ett par uteblev. Kvällens bok var aktuell förra hösten, men passade inte riktigt in i temat då. Under aktuellt tema "Drömmar, val och konsekvens", passar den riktigt bra! För att följa sin dröm att skriva, väljer huvudpersonen Hekla att publicera under manlig pseudonym med konsekvensen att hon förblir okänd. Romanen utspelar sig under 1960-talet, en tid som flera av oss i gruppen har personliga erfarenheter ifrån. 

Fröken Island    av Audur Ava Ólafsdóttir

Översättare: Arvid Nordh - har enligt recensenter skickligt översatt Audur Ava Ólafsdóttirs omsorgsfulla språk. I slutet av boken nämner han kapiteltitlar som hänvisar till Bibeln, Tomas Tranströmer och Shakespeare. 

Fröken Island - citerar baksidesinformationen: Året är 1963 och Hekla är en ung kvinna som vuxit upp i en avlägsen by på nordvästra Island. Hon drömmer om att bli författare och tar sig till storstaden Reykjavik med en skrivmaskin och ett manus i väskan. Tillsammans med sin vän, en homosexuell man som också blivit en outsider, tvingas hon kämpa för att tas på allvar av manliga poeter och kulturprofiler. Det är en skildring av en ung kvinnas strävan att ta sig fram som skapande människa - och hennes strid mot en omgivning som uppmanar kvinnor att släppa sina drömmar och söka till en skönhetstävling. 

Vad berörde mest: -Kvinnors och de homosexuellas situation i utanförskap och att inte bli "tagna på allvar". Kvinnliga författare refuseras "för att det de skriver är för olikt det förlagen ger ut" - enligt "normen", det de manliga författarna skriver! -Utarmningen av naturens mångfald upprör idag, när vi ser tillbaka på den tiden, då vi var med men inte förstod. Att det i det tysta fram till 2017-2018 växte fram en metoo-rörelse och fortfarande 2022 är nödvändig, upprör samt att miljörörelsen går i "snigelfart" och t.o.m. backar på vissa håll. -Att vara ung och sökande efter sin identitet och en dräglig framtid, var på 1960-talet en kamp. -Den varma vänskapen mellan Hekla och hennes tre nära vänner, känns innerlig. Jón John har det svårt p.g.a. sin sexuella läggning, men har ändå en riktning och konturer. Isey börjar förstå att den instängda kvinnorollen i familjebildningen blir ett hinder för hennes poesi. Starkadur, "poeten" inser till slut att han inte äger ordets gåva, men lyckas få Hekla att känna skuld över sin förmåga. -Starkt inledningsstycke s11) när Hekla föds .... Lux mundi. Världens ljus. -Starkadurs mor, väcker känslor och igenkänning hur kvinnor bemötts med underlägsenhet, när hon på s165-167) uttalar halva meningar och låter sin "boklärde" son avsluta dem åt sig . -"Poeten" säger s124)Män föds till poeter. De är i konfirmationsåldern när de påtar sig det oundvikliga ödet att vara genier. Kvinnor blir könsmogna och föder barn, vilket förhindrar dem från att skriva. s135). -"Poetens" julklapp till Hekla är en kokbok! Men av pappan får hon en novellsamling av Ásta Sigurdardóttir. -Det abrupta och överraskande slutet berör och upprör!

Språket: lättläst, enkelt, tydligt och poetiskt, med en hel del dialoger. Det passar innehållet. Korta kapitel och tänkvärda kapitelrubriker t.ex. s21)Poeter är av manligt kön; s135)Jag samlar ihop orden; s224)På min bädd om natten söker jag den jag har kär. Fina karaktärsporträtt, både komiska och träffande. 

Miljöbeskrivningar: många vackra med vulkanutbrott, vindpinade landskap, valfångststation, trist och sliten stadsmiljö "bakgårdskänsla" samt kafé Mokka där "poeterna" (bara manliga) samlas och diskuterar sina och andras alster. -Vädret, vågrätt regn och ständiga kastbyar. s201) I "utlandet" är det vindstilla och regnet faller lodrätt ned som pärltrådar. s201)Stillheten avlöstes bara av stiltje. 

Litterära förebilder?: författaren hänvisar till isländsk författartradition och många inhemska författare bl.a. Jónas Hallgrímsson (som bäst har gjort vulkanutbrott till poesi s14) och isländsk författartradition. Imponerande många, med tanke på att folkmängden på Island år 1960 var 175.000 (s103). (År 2000=279.000; År 2020=364.000 enligt Wikipedia). Av utländska författare nämns s21)Ulysses av James Joice, s103) Glaskupan av Sylvia Plath och Det andra könet av Simone de Beauvoir.

Tidsmarkörer: s88) filmen Skuggor över Södern som bygger på romanen Dödssynden av Harper Lee; President J.F. Kennedys mord i Dallas 22.11.1963; Den Oscarsbelönade filmen De två kvinnorna med Sophia Loren från 1960; 

Igenkänningsfaktorn är hög bland oss som diskuterar. Vi har alla erfarenhet av en uppväxt i en brytningstid, när det patriarkaliska samhället ifrågasattes från många håll. Kvinors lön var lägre i förhållande till männens med förklaring att männen hade försörjningsplikter. -Jag mötte dåtidens kvinnosyn (1964) som Hekla på s84) Flickor blir med barn och säger upp sig. (jag var nygift och förväntades säga upp mig och bli hemmafru och föda barn!). -En man frågade en kvinnlig släkting, när hon klarat en examen: Vad ska du göra med ditt diplom? -Anspelningar på att kvinnor ändå ska stå vid spisen och föda barn, samt sexuella trakasserier med risk att bli avskedad eller osynliggjord, var vardagligheter. -Vi minns Härskartekniker från 1976 av Berit Ås. Vi var mitt i det som var tidens anda, men som sakta förändrades, tack vare starka kvinnliga förebilder i t.ex. Grupp 8 "En stor andel av medlemmarna var högutbildade kvinnor som inte kunde arbeta på grund av att de istället tvingades sköta hushållssysslor". 

Titel och omslagsbild: Kvinnors utseende var lönsamt, inte kvinnors intellekt. Bilden talar för sig själv - det ljusa långa håret vs skrivmaskinen. 

Poetiska meningar och stycken: s100) Ur stycket som börjar I morse....Det kändes som om jag kunde vidröra himlen med pennan;  s182)I morse nådde den första solstrålen på fem månader in genom källarfönstret. Jag satt en kort stund med solstrålen i knät, med händerna fulla av ljus, innan jag steg upp.

Humor: s100) I jämförelse med dig Hekla, som är dotter till en vulkan och ett ishav, är jag dotter till ett backkrön och en ljunghed.  s201)Handstilen påminner om en löst stickad ylletröja.

Recensioner: DN/Malin Ullgren "En historia som tassar runt i gränslandet mellan betydelsefullt och banalt. Läs mer

Aftonbladet/Barbro Westling " Den beska smaken av ett lyckligt slut - En extra sinnlig roman " Läs mer

Kristianstadsbladet/Annika Wall  ”Fröken Island är en förutsägbar historia med blek huvudperson". Läs mer

Lektörsomdöme/Dan Brundin: "En underbart lågmäld, men likväl engagerande bok om hur det var att vara kvinnlig författare på 1960-talets Island, i en manligt dominerad författarvärld. Audur Ava Ólafsdóttir skriver små pärlor till berättelser, som förtjänar att hitta fler läsare." 

Avslut: Under 1900-talets början valde kvinnor att publicera med manliga pseudonymer tills de blivit etablerade, t.ex.  Viktoria Benedictsson som Ernst Ahlgren, Alfhild Agrell som Stig Stigson och Sundsvalls egen Frida Stéenhoff som Harold Gote. Men det var då det! 

Jag rekommenderar att läsa boken. Läs gärna också  Medan jag var ung:ego-historia från 1900-talet av Yvonne Hirdman. 

//Eveline

https://www.facebook.com/groups/1314240332051059/permalink/2626355807506165/

I Sundsvalls Tidning läste jag den 24.11.22 att ett nytt pris instiftats för att uppmärksamma översättare, tolkar, publicister och förlag som ger ut översatt litteratur. Priset är initierat av Monica och Gerald Nagler, båda med stark förankring i svenskt kulturliv, i samarbete med Svenska Pen. Nagler-priset vill lyfta den översatta litteraturen och även den kategori människor som låter oss svenskar ta del av författare som skriver på språk vi inte talar själva, säger Monica Nagler i ett pressmeddelande. 

Gerhard Nagler och Monica Nagler

Enligt artikeln går det allra första Nagler-priset om 100 000 kr till tolken Elisabeth Geiger Poignant som bland annat har tolkat Nobelpristagarna Imre Kertész och Herta Müller i samband med prisutdelningarna. 

//Eveline

Romanen är nominerad till Adlibrispriset - årets debut. Boken ingår i Låna & Läs 2022-2023 och är enligt läsfoldern en "tonsäker debut". Det instämmer jag helt med och har svårt att lägga den ifrån mig. Den är ömsint skriven om det mänskligt svåra, som ursprung, stolthet, tillhörighet och familjeband. Om förlust, förskoning, förståelse, försoning och förening. Kan förening ske efter årtionden av ovisshet och smärta efter något som gått förlorat?

Folk som sår i snö av Tina Harnesk

Romanen utspelar sig i en ort i Norrbotten och spänner över en tid med två generationer med det nordsamiska arvet i blodet och i minnet, som i en släktsaga. Det gamla paret Biera och Máriddja, som i unga år var med då samerna tvångsförflyttades söderut och nu i slutet av sina liv sörjer och saknar gemenskapen och det gamla renskötarlivet. De lider av den smärtan som en stark förlust lämnar kvar och drömmer om förening. Det unga paret Mimmi och Kaj, som väljer att flytta norrut till en ort, som Kaj har känslominnen ifrån, utan att veta hur det kommer sig. Ett färgsprakande persongalleri med verkliga människor och en fiktiv lyssnerska i form av "Sire" i telefonapparatmaskinen! Ett roligt grepp av författaren. Och pojken Johánás måste jag bara älska!

Författaren skriver trovärdigt med den mångbottnade muntliga berättartraditionen som grund för sin berättelse. Läsaren kastas mellan djup medkänsla och humoristiska avsnitt, nästintill rövarhistorier. Ibland är de burleska uttrycken för mångordiga och för mycket "kryddade", med risk att läsaren tappar tråden i handlingen. Dock är det en lättläst läsupplevelse i sin helhet, med fina miljöskildringar och nedslag i de övergrepp som samerna utsattes för av staten.  

I prologen fängslas jag av språket, berättelsens mystik och den lugna atmosfären som råder mellan pojken, Biera och Máriddja. Jag berördes extra av Bieras svar på pojkens fråga på s11) Men varför försvann hon.... ? Jag tror att man aldrig slutar längta dit vars man hör hemma. Vad man än blir och var man än hamnar så har ens hjärta en rot. 

Tänkvärt är, att alla som förflyttats av tvång känner denna ständiga längtan tillbaka till det som en gång var "hemma", även om nya "hemma" uppstår. Det kan säkert även gälla den som flyttat frivilligt.

Avslut: En nöjsam läsning och trevligt med en berättelse som har ett tydligt slut!

Läs den gärna!

//Eveline

I dagens lokaltidning SF läser jag med förtjusning följande rubrik "Författare startar festival i Ådalen". Det är de två författarna Tove Alsterdal och Mats Jonsson som för första gången ska arrangera en "Ådalens Litteraturfestival i Sandslån, mitt i Ångermanälven. Så spännande och roligt! 

https://etidning.st.nu/shared/article/forfattare-startar-festival-i-adalen/tYirUnE_

https://www.st.nu/2022-12-06/kandisforfattarna-startar-ny-festival-pa-sandslan-som-ett-urkult-for-litteraturen

Jag citerar ur artikeln: Det handlar om kärlek. Till Ådalen, till människorna, till historien och till böckerna. 

Det ska jag uppmärksamma i läsecirkeln och kanske vi kan samåka dit. Intresset finns säkert hos många av oss. 

//Eveline