I Babel den 3 april 2022 fängslades jag av Jessica Gedins introduktion av boken Närheten och författaren Katie Kitamura. 

I Katie Kitamuras roman är språket huvudtemat. Det handlar om en tolk som bokstavligen faller mellan språken. En tolk måste arbeta med exakthet i språket men också lyssna vad som sägs mellan raderna. Att ord är makt kommer fram tydligt i berättelsen. När huvudkaraktären tolkar i en mycket spänd process vid domstolen i Haag, vibrerar sidorna av den spänning som uppstår mellan den åtalade och tolken. 

...forts följer

Som inflyttad till Sundsvall i början av 1990-talet är Lars Ahlin den författare, som jag förknippar mest med staden. Boken Sundsvallspromenader lyfter fram sex lokala författare från samma tidsepok, fem män och en kvinna. Genom att följa dem i denna litterära och geografiska kavalkad, får jag lära mer, både av författarna och av Sundsvall. Staden mellan bergen, som jag blev imponerad av redan första gången jag besökte den 1956, under en dagsutflykt från Gävle för att "fika". Jo, på den tiden blev det många nöjesmil i bil! Nu är jag fast förankrad i denna vackra stad och ser den som "min".

 Sundsvallspromenader  av Örjan Torell & Petra Torell Hagström 

I inledningen skriver Örjan Torell:"hur en våg av författare skapade en Sundsvallslitteratur mer eller mindre ur intet, genom den expansiva miljön vid sekelskiftet 1900. Att livet industrialiserades och moderniserades med så våldsam kraft, att det helt enkelt måste beskrivas litterärt". 

Enligt baksidestexten: De sex skribenterna Olof Högberg, Ludvig Nordström, Karl Östman, Gunhild Tegen, Karl Johan Rådström och Lars Ahlin omfattas av en litterär hypotes, av Örjan Torell förklarad som Öbacka-stil eller Sundsvallsmodellen. 

Dessa författares romaner rör sig så nära verkligheten, att vi genom dem både kan höra ljuden från sekelskiftesstaden, se platserna som de en gång såg ut och möta människorna i den verklighet de levde. Egentligen erbjuder inte Öbackastilen någon fast stadsverklighet att anknyta till, utan läsaren kan i stället anknyta till sina egna städer och egna livserfarenheter. Vi lever ju alla i en sorts Öbacka; i något slags socialt spänningsfält där alla våra känslor, värderingar, ambitioner och idèer nöts och stöts mot andras, enligt Torell.

Boken är på 208 sidor och rikt illustrerad med bilder från förr. Den är indelad i sex litterära promenader, där varje författare ägnas ett promenadstråk. Till varje stråk finns en detaljerad kartbild. Ett riktigt trevligt sätt att lära sig något om det Sundsvall, som fanns långt före "min tid" i staden.

På s 15 finns ett intressant avsnitt om Frida Stéenhoff, författare och debattör för fri kärlek, fred och rättvisa. Tanken var att få med henne i Sundsvallspromenaden, men Frida Stéenhoff var "rätt och slätt åsiktsradikal", enligt Torell. "Detta skiljer sig från författarkollegorna genom att hennes texter saknar denna så revolutionerande möjlighet att berika fiktionen med reellt liv, hämtat direkt ur Sundsvallsverkligheten".

Varvsepoken som omnämns på s 41, kände jag inte alls till. Visserligen var den kortvarig, men ändå intressant att veta. Att det varit livlig sjöfart i hamnen, med ångbåtstrafik, kände jag till. Samma hamn som i dag bara trafikeras av fritidsbåtar. De enstaka stora kryssningsfartyg, som angör Sundsvall, lägger numera till i Tunadalshamnen och passagerarna bussas in till stadskärnan.

Genom att följa en författares promenadstråk i taget, hittar läsaren både i den litterära texten och i den "verkliga" promenaden. Jag har valt att följa två promenadstråk, den med Gunhild Tegen och den med Karl Johan Rådström (far till Pär Rådström och farfar till Niklas Rådström samt ibland kallad "den svenska litteraturens fader").

Fjärde promenaden s113, går genom Gunhild Tegens roman, En flicka växer upp. Enligt Torells text är Gunhild Tegen inte någon renodlad stadsmodellsförfattare, hon skriver annorlunda, mer självbiografiskt. Berättelsens huvudkaraktär Alfa fungerar som ett motiv och handlar om en person Gunhild Tegen själv, hennes utveckling från barn till vuxen. Romanen är mer på detaljnivå och mycket är av en personpsykologisk realistisk karaktär.

Femte promenaden s 131, går genom Karl Johan Rådströms roman Vänskapsgatan. Den skildrar några familjers liv och öden från Sundsvalls brand 1888 fram till första världskriget. Romanen är en gedigen symbol för hur goda ambtioner spricker under ytan inför det mänskliga samlivets påfrestningar. 

Tillägg till stycket om Frida Stéenhoff. Torell försökte skapa en "Sundsvallspromenad" genom pjäsen Lejonets unge, vilket inte lyckades. Men hennes texter har levt vidare i över 100 år!  Söndagen den 15 maj 2022 kl 15:00 kommer en staty av Frida Stéenhoff att avtäckas utanför Sundsvalls teater. Föreningen Qvinnouniversitetet Sundsvall/Timå har initierat statyn och konstnären Camilla Bergman har skapat den.

Sundsvallspromenader är en liten pärla på Sundsvalls litterära karta. En trevlig bok med intressanta nedslag i tid, miljö, händelser och människors livsvillkor. Det går lätt att "hitta i staden" genom kartslingorna och bilderna. Boken lockar till läsning av de romaner den bygger på. Jag blev i första hand nyfiken på Gunhild Tegens och Karl Johan Rådströms romaner och börjar med En flicka växer upp och Vänskapsgatan. 

//Eveline

Måndag 2 maj var det dags att träffas i ett "Efter-teater-samtal" om Stolthet och fördom - eller The Story of Mr Darcy, Mr Bingley, Mr Wickham, Mr Collins and Mr Bennet, Teater Hallands uppsättning med enbart män som gestaltade alla rollerna, även de kvinnliga. Vi instämmer i ST:s kulturredaktör Susanne Holmlunds rubrik på sin artikel den 3 maj "Stolthet och fördo m" väl värd att vänta på! 

Vid bokklubbens samtal den 25 april diskuterade vi det tragiska liv, som kvinnor tvingades till för 200 år sedan, att bli bortgift med någon man inte älskade, för att bli försörjd. Eller välja att försörjas av en bror eller annan manlig släkting, som hade medel nog att göra det. 

Eller för männens del, att tvingas till giftermål, bara för att få en arvinge. Eller om mannen var utan medel, försöka "snärja" en kvinna med pengar, så att han blev försörjd. Eller välja att gå med i armén. 

Vi diskuterade karaktärerna ur vars och ens situation och ser att författaren Jane Austen, mycket väl kunde skildra samtidens gängse kulturella skick och fason. Hon hade en känsla för att ifrågasätta och belysa kvinnors och även mäns tillkortakommanden och de sociala koderna kvickt, elegant samt med humor och värme. 

Hur upplevdes teatern: fantastisk, ironisk, samhällskritisk, rolig, häftig med alla snabba rollbyten, välspelat och intelligent framfört, med känsla för takt och ton, att fem män berättar hur begränsad kvinnornas värld var på ett ödjmukt sätt i en stark satir, var en spännande upplevelse.

Tillförde föreställningen något till boken: genom att det enbart är män i alla rollerna, som driver med hela systemet, sker en förskjutning i det egna tänket om kvinno- och mansroller, i dåtid men även i nutid. För hur är det idag? Hur mycket gör vi oss till på det ytliga planet för att "få en partner". Vi tänkte då på sociala medier och tv-program med inslag av att "göra om sig" för att .... ja vaddå?

Var något helt utanför romanen: Inget utöver att språket var modernare än i böckerna. Och fäktscenen, men den symboliserar maktspelet mellan männen.

Jag tänker att Jane Austens samtliga svenska titlar så väl stämmer överens med de engelska. Det vore roligt om det gick att ta reda på hur titlarna fastställdes - av författaren själv eller av förlaget. 

Läs mer under rubriken Världsbokdagen 23.04.2022 med Stolthet och Fördom 1813 av Jane Austen

Ett härligt koncept med bok-samtal-teater-samtal i Scen Sundsvalls  bokklubb!

//Eveline

Till vårens sista läsecirkel, som till vår stora glädje blev fysisk igen på stadsbiblioteket i Sundsvall, kom Anette M, Annette S-G, Gunilla Ö, Kerstin S, Ann-Sofie G och Eveline S. Per mejl deltog Berit J. Ännu en mor-dotter-roman, som så väl stämmer med vårens tema: Människans livsvillkor och avtryck. Val av författare och titlar till läsecirkeln är en spännande och givande process. Att finna nya författare från världens alla "hörn" stimulerar och denna gång föll valet på en irländsk författare.

Aktrisen     av        Anne Enright

Vi börjar med att kort berätta vad som berörde oss extra under läsningen: en starkt berörande livshistoria; intressant/jag saknar ord; plågsamt sökande; utsatthet; allt och inget/omtumlande; uppgång och fall; yttre glans och inre kaos. Var Katherines glamour en "bluff", verklighet eller fantasi.

Handlingen: Katherine O´Dell var en mytomspunnen irländsk stjärna, en starkt lysande aktris på Dublins och Londons teaterscener och i filmens Hollywood i mitten av 1900-talet, enligt baksidestexten. Romanen är ett relationsdrama om att ge sig hän, i dyrkan, i sorg, att hitta sin identitet och sin plats. Dottern Norah är bokens JAG, modern Katherine är död, mannen är ett DU och fadern förblir ett frågetecken? "Aktrisen har två ansikten", den offentliga och privata (som eg alla människor har mer eller mindre).

Norah blev en mästare på att känna av stämningen. Hon levde i skuggan av sin mor, som helt gick in i stjärnrollen. Hon beundrade och var förtrollad av modern, tills den stora berömmelsen avtar, något helt drastiskt sker och moderns destruktiva liv börjar. Nora söker sig fram i livet; ut ur sin modersbundenhet, utforskar sin sexualitet och undrar "vem är fadern"?

Trots att modern inte ägnade mycket tid åt dottern, var dottern hennes "hemliga" glädje och vi anar kärlek i orden: du är inget misstag, du är ett mirakel! Glädjen hos dottern är uppenbar när modern "bjuder in till armkrok" s69), då var det äventyr på gång.

Det är en detaljerad och omfattande teaterhistoria Anne Enright bjuder läsaren på. Vi undrar om det någon gång har funnits en sådan stjärna på Irland, som hon hämtat stoff ur till denna berättelse?

Budskap: att vi aldrig riktigt lär känna våra närmaste och inte heller oss själva.

Humor/asurditet: s13) Han liksom lutade sig fram och knådade vokalerna i munnen så att de kom ut så härligt sammanpressade. s31-32) Katherines dramatiska födelse: hon kunde verkligen göra entré!

Karaktärerna: huvud- såväl som bikaraktärerna är egoistiska, bekräftelsesökande och maktfullkomliga. Kanske inte mannen DU, som är lyhörd trots sin något tillbakadragande roll.

Tid / miljö: 1950-talets film- & teatervärld; 1970-talets konflikt på Irland och flowepower i USA; 2010-talet då Norah blickar tillbaka i syfte att förstå/försonas med modern, vilket författaren så vackert och insiktsfullt knyter ihop i slutet av romanen.

Språket: välformulerat och lättläst, full med liknelser och metaforer. Vi tycker om blandningen av allvar-humor-ironi, vilket visar författarens förståelse för människors medvetna och omedvetna motiv.

 Exempel på svärta i författarens text s157)om farliga mäns lockelse – hur det än är med den, dras vi alla till skuggan! s220-223, där vi tror svaret finns om "fader okänd": Även om hon just då verkade vara rätt glad är hennes handstil inte glad. Handstilen är vansinning!....

Titel/Omslagsbild: Aktrisen känns självklar, men Aktrisens dotter eller Aktrisen och Dottern, hade också passat. Bilden är den mest talande och berörande av vårens cirkelböcker, den väcker nyfkenhet och beskrivs så fint detaljerat på s115) jag är fyra fem år och sitter på en pall i pottfrisyr och ullkappa.....Hon står med händerna höjda.

Stycken/Meningar som sitter kvar: s89)den där känslan av en stjärnas upphöjdhet - ett mellanting mellan att vara och icke vara; s182)första och andra stycket – så intagande; s253)värdefullt att bli lyssnad till och bekräftad i sin känsla av sin partner, även om den inte håller med i sak; s169-170)Till slut vid ytterdörren vände hon sig mot spegeln för att samla sig och det var underbart att bevittna, hur hon sökte sin blick i spegeln och genom en omärklig förskjutning förvandlades till sitt offentliga jag.En pytteliten förändring i axlarna, halsen, hakan. "Hej du!" Sedan gick hon ut genom dörren och var berömd resten av dagen; s178)självhatet efteråt: Han visste precis vad han hade gjort med mig; s179)Man kan nästan förgöras av kärlek. Det kan vara så outhärdligt att kallas vid namn av den man älskar; s199)Pendelrörelsen mellan inne och ute var så snabb att det nästan var samma sak. Hon var från och med då mer omtalad än tilltalad; s207)Man måste släppa saker för att hitta dem;

Översättning: Peter Samuelsson har också översatt Margaret Atwood, Dan Brown, Arundhati Roy mfl

Recensioner: SR/Katarina Wikars; Recensionsportalen/Camilla Carnmo Lektörsomdöme/Birgitta Tingdal: Berättelsen rör sig växelvis mellan olika tidsepoker i ett sökande som mest resulterar i fragment, pusselbitar till en förståelse av kvinnornas liv, men där helheten aldrig låter sig fångas. Kanske allt sökande i det förflutna inte tjänar något till?

Möter berättelsen mitt liv: absolut i de vardagliga mellanmänskliga möten under livets gång; på s182 finns en mening jag själv tänker ibland: Hur kommer det sig, att sängen är världens obekvämaste plats när man försöker somna och världens bekvämaste när man vaknar?

Kuriosa: 1) jag gör ofta äggröra till lunch och numera följer jag  recept på s75) med crème fraîche och gräslök. Gott!

2) på s119)står att Katherine skulle gestalta Prinsessan av Clèves, ur en bok från 1678 av Madame De Lafayette (1634-1693). Den boken läste jag 2011 i en annan bokcirkel. Romanen hade fått ett uppsving under 2010 och gavs ut på nytt + en knapp med texten "Jag läser Prinsessan de Clèves". Detta som en opinionsyttring mot Nicholas Sarkozy, Frankrikes dåvarande presidents nedlåtande uttalande om detta "känslosvammel från 1600talet" och "att litteraturhistoria var onyttigt".

Prinsessan de Clèves av Madame de La Fayette

Den betraktas av litteraturkännare som den första moderna romanen. Den utspelar sig i mitten av 1550-talet och är ett psykologiskt analyserande triangeldrama.

Anne Enright är ännu en författare jag vill läsa mer av och jag börjar med Den glömda valsen från 2011.

//Eveline

Världsbokdagen 23 april 2022, tillägnar jag en STOR KLASSIKER! Jag har förberett punkter till Scen Sundsvalls bokklubbs samtal om ROMANEN med stort R! En roman som blivit filmatiserad ett flertal gånger. Min favorit är den från 2005 med Keira Knightley och Matthew MacFadyen + bonus Dame Judi Dench! 

Stolthet och fördom av Jane Austen f 1775-1817 hon blev 42 år

Men till romanen! Den ingår i samlingen Klassiska Böcker, den bästa litteraturen av de största författarna. Titlarna är utvalda av Expressen i samarbete med Albert Bonniers Förlag 2007.

Romanen utgavs 1813, fyra år före författarens död och för mer än 200 år sedan! Den första svenska översättningen gjordes 1920 av Carl Axel Ringenson, den andra 1946 av Gösta Olzon och den tredje 2011 av Gun-Britt Sundström. 2018 gjorde Pernilla Gesén en LL=lättläst översättning.

Mitt ex är tryckt 2007 i Gösta Olzons översättning från 1946! På baksidestexten finns en mening som jag tycker känns tidstypiskt för romanens utgivning, för översättningen 1946 och i viss mån även i nutid! "Det är en allmänt erkänd sanning att en ogift man som äger en stor förmögenhet måste vara i behov av en hustru".

Mina minnesanteckningar från när jag läste den 2007: En klassiker skriven år 1813 nästan 200 år sedan. Vilket tidsperspektiv! En tät, beskrivande samhällsskildring. Något svårläst i början, innan jag vande mig vid den tidens detaljrika och sirliga berättarkultur och språkbruk. Efterhand kunde jag föreställa mig scenerierna med hjälp av bilder ur filmer från den samtiden. Ex. filmen "Emma" efter romanen av samma författare. Jane Austen kunde skildra engelsk högreståndsleverne. Kanske mitt intresse härrör sig till min "föreställning" att själv, i ett tidigare liv ha levt, som borgarfröken? :-)

Jag ser med spänning fram till måndagens samtal i Scen Sundsvalls bokklubb. Och till fredag den 29 april, då vi ser riksteater Hallands uppsättning av romanen ur ett helt annat perspektiv - fem av romanens manliga huvudkaraktärer gestaltar olika karaktärer - både kvinnliga och manliga - SÅ INTRESSANT!

Se trailer: https://fb.watch/cvxc5mb_Pz/

Måndag 2 maj träffas bokklubben igen för ett "Efter-teater-samtal" på Scen Sundsvalls kansli!

Jag återkommer med ett sammandrag av träffarna.

//Eveline

Att ge mig på att "recensera" en bok av Jan Guillou känns nästan förmätet. Dock ska göra ett försök, på mitt sätt! Jag är ingen frekvent läsare av krminalromaner och har inte läst något om Hamilton&Ponti, men påbörjat författarens Det stora århundradet, som innehåller igenkänning och är en storslagen serie. Där är jag väldigt förtjust i författarens språkbruk. Så hur tycker jag nu, att denna inledande del av en ny serie med två välbekanta romanpersoner som huvudkaraktärer, välbekanta i alla falla för Guillous trogna läsare. Men hittills inte för mig!

Den som dödade helvetets änglar av Jan Guillou

Baksidestext: Det är inte vilka pensionärer som helst som hamnar i kampen mot extrem och ytterst välorganiserad brottslighet. Den ene är journalistveteranen Erik Ponti, den andre hans gamle vän från förr, den forne underrättelseofficeren Carl Hamilton. Till synes ett mycket omaka par, som det dock vore oklokt att underskatta. De hamnar snart i ett mycket händelserikt äventyr där inte bara livet står på spel. 

I inledningen raljerar och ironiserar författaren om sina egna tankar kring att avsluta ett långt författarskap. Hur göra det på bästa sätt? Genom Det stora århundradet i 10 volymer eller genom en ny Hamilton&Ponti-serie i 2 volymer? Han fortsätter sina tankar med att ge sin syn på författarkolleger, både jämngamla och unga författare, många mycket yngre än han själv. Ålder i sig är inget större bekymmer, däremot mängden av böcker av nya författare, som tillskriver sig yrket "författare" efter att ha skrivit 1 roman, ofta med egen utgivning, lätta till både innehåll och textbearbetning. Romanerna skulle kanske vinna på en bearbetning av en erfaren lektör, menar Ponti/Guillou. Där finns en poäng, tycker jag, men vi som läsare har friheten att välja det vi vill läsa!

Så kan detta nya äventyr med Carl Hamilton&Erik Ponti börja. Båda har nått pensionsåldern och fysiskt drabbats av ålderdomens krämpor, vilket stundom kräver krycka, käpp och operationer. Erik Pontis möte med Latifa (från Hamilton-serien) och hennes problem med ett motorcykelburet beskyddargäng, är upprinnelsen till kontakt med den mystiske El Husseini. Denne bor nära Latifa och drar in dem i nya problem med välorganiserad brottslighet, både utomlands och hemmavid.

Författarens rappa, skarpa, raljerande och humoristiska skrivstil fängslar mig. Han ironiserar med finess. Som läsare luras jag till att tro att allt är på "riktigt" genom namngivna bipersoner, både verkliga t.ex. Boris Jeltsin, Vladimir Putin samt fiktiva t.ex. Gilda Lauritzen (från redarfamiljen i Den andra dödssynden). Författarens verkliga liv och aktuella livsbetingelser, t.ex. om att skriva för hand med en Mont Blanc rolleball, Corona-isolering, längtan till biblioteksframtädanden, Bokens dag, ryggoperation och den svenska vintern, blandas med fiktion i vad jag tror är gammal Hamilton-stil. Här finns trevliga mellanpartier, där Ponti beskriver självövervinnelsen att dagligen träna den åldrande kroppen, glädjen över livet på landet med fredagsmys och blomlockning till hustrun, god mat och goda viner (vintipsen är många och exclusiva) samt landskapet och det rika djurlivet utanför fönstren. 

Jag njuter av Jan Guillous språkbruk och tycker om den här lättlästa kriminalromanen med memoarinslag. Gåtan varvas med vardagligheter för både författaren och berättelsens huvudkaraktärer. Historien innehåller såklart dramatik, med nattliga och hemliga aktioner, i en ton som sig bör i en kriminalroman. Genom berättelsen löper parallella skeenden, som ska klaras ut. 

I bokens slut och i intervjuer säger författaren, att han har tankar och uppslag till fler uppdrag åt radarparet Hamilton&Ponti. Om det kommer en till i samma stil, läser jag den gärna! 

//Eveline

Vårens 3:e cirkelträff tisdagen 22 mars var förhoppningsvis den sista digitalt. Vi planerar att träffas fysiskt den 26 april. Jag är glad att vi har träffats digitalt, vilket gett oss möjlighet att hålla cirkelsamtalen i gång. Vi som samtalade var: Anette M, Annette S-G, Gunilla Ö, Kerstin S och Eveline S. Berit J, Toni O och Ann-Sofie G har mejlat. Iréne L har slutat pga tidsbrist. 

   Varm mjölk av     Deborah Levy

Översättare: Eva Åsefeldt

Jag blev intresserad av författaren när hon var med i Babel 19.11.2021 och berättade om sin nya bok Kolossal frihet. Deborah Levy har jämförts med storheter som Virginia Woolf och Sylvia Plath, nominerats till Booker-priset samt förekommit i spekulationer om Nobelpriset. Det var givet att hon skulle ha en plats i vårens tema: Människans villkor och avtryck!  

Enligt baksdestext: När receptionisten ropade på señora Papastergiadis tog jag Rose under armen och så haltade vi tillsammans över marmorgolvet fram till disken. Jo, vi haltar tillsammans. Jag är tjugofem och jag haltar med min mamma för att vi ska hålla jämna steg. Mina ben är hennes ben. Varm mjölk är en egensinnig och otämjd berättelse om en stark och kvävande mor-dotter relation, om fysisk och mental förlamning, men också om svek, attraktion och självinsikt. 

Vad berörde mest: Moderns rädslor; att bli övergiven, att vara verkligt sjuk (Münchhausens syndrom), binder dottern, som hon styr och helt manipulerar. Dotterns rädslor; osjälvständigheten, att bli ensam, att överge modern, skuldkänsla för att fadern lämnade dem. Relationen mor-dotter/dotter-mor är svår och ibland obegriplig. Berättelsens slut, hur ett sorgligt besked förmår modern att äntligen resa sig, berörde starkt.

Handling: Varm mjölk är en tung roman om rotlöshet och sökande. Om att hantera livet, det svåra och ibland obegripliga. Den är krävande att läsa och påverkar mig som läsare med sina både drömska och mardrömska inslag. Den är full av symbolik. Om att få kraft ur det oundvikliga. Om att få sjukdomsbekräftelse (modern) och att påbörja vägen till självständighet (dottern). Fokus i romanen är inte handlingen tycker vi, utan de dysfunktionella och märkliga karaktärerna: Rose (hypokondrikern och manipuleraren), Sofia (medberoende men ansvarstagande), Ingrid (excentrisk, stark med behov av att bearbeta ett barndomstrauma), doktor Gomés (annorlunda läkarmetoder eller bluff), Julieta (komplicerad far-dotter-relation), Papa Christos (flyr in i religionen i ett försök att radera sitt gamla liv). Dykhunden, som ylar även när han befriats, kan ses som symbolik till Sofies bundenhet. 

Intressant grepp av författaren med "iakttagaren" mellan kapitlen, som vi tänker är Ingrid som betraktar Sofie, alternativt Sofie som betraktar sig själv utifrån, för att distanserar sig. Allt är möjligt! Här finns också inslag om negativ klimatförändring; s9)överfiskning orsakar manetökning i haven. Sofies ambivalenta sexidentitet fascinerar - som antropolog dessikerar hon sig själv och andra, t.ex. Ingrid s87).  

Starkt stycke: s186) om avgudad/avlivad! s245) Sofies erkännande för sin egen person: Vad hon är och Vad hon inte vill vara!

Gunilla Ö: berättelsen för tankar till Den inbillade sjuke  av Molière. Anette M beskriver begreppet intertextualitet = att inspireras av annan litteratur. Läs/lyssna här en text i Sveriges Radio av Lena Kjersén Edman.

Språk: Enkelt med dråpliga bilder. Även mörka stråk med ironiska och humoristiska inslag. Deborah Levy kan dikta ihop historier och skriver lättsamt, t.ex. s17) På måndag ska min mamma presentera sina symptom för klinikens specialist, som ett smörgåsbord av mystiska snittar. Det kommer att vara jag som bär in brickorna. Bra kapitelindelning och rubriker. Dialogerna och löpande text för berättelsen framåt.

Titel: Varm mjölk/Hot milk = Det är mycket om mjölk i boken s40, 117, 157 162, 164, 170, 259 - men förklarar det titeln? 

Omslagsbild: Kan vara en strand i Almeria, men bilden luras till att tro att det är en varm och skön handling.

Recensioner: DN/Greta Thurfjell: "Dåsig händelselöshet i Deborah Levys kvinnoskildring"; Sveriges Radio/Nina Asarnoj: "Förlamande mor-dotter relation"; Utdrag ur lektörsomdöme: En roman om kärlek, men också om frigörelse och plikten att leva sitt eget liv. Trovärdigt och levande skildrat. Språket är vackert, välskrivet och stundtals nästan surrealistiskt. Översättaren Eva Åsefeldt har gjort ett bra jobb med den svenska språkdräkten. /Rickard Lindholm.

Övrigt: En perfekt bokcirkelbok med många livsfrågor, som förblir frågor. Däremot kanske vi kan få titeln förklarad av översättaren. Även vad författaren har använt för ord på engelska, som är lika lätta att förväxla som svenskans avgudad/avliden (s186)? Jag söker kontakta Eva Åsefeldt via Norstedts förlag.

Vi gillade citatet i inledningen av Hélène Cixous ur "Medusas skratt" Det är upp till dig att bryta de gamla kretsloppen. Cirkeln läste hösten 2016 Inuti av Hèléne Cixous - läs här

Avslut: Vi går igenom författarinformationen ur Alex och ser att det finns mycket mer att läsa av Deborah Levy i genrerna: prosa, lyrik och dramatik. 

Möter berättelsen något i mitt liv: tänker att ett barns frigörelse från en förälder alltid är en kamp, mer eller mindre dramatiskt. 

Romanen är ett bra exempel på hur mitt perspektiv vidgats genom att samtala om den i en bokcirkel!

Eveline

Det holländska huset är ett mörkt familjedrama om stark syskonkärlek och ett förlorat hem. En episk händelserik och fängslande berättelse om uppgång och fall, som spänner över flera decennier. Historien om familjen Conroy berättas av sonen Danny, som ser tillbaka på sitt och sin syster Maeves liv i och utanför det mytomspunna hus, som påverkat hela deras familj. 

Det holländska huset  av  Ann Pachett

Översättare:  Anna Strandberg

Det överdådiga huset byggdes 1922 och dess utseende beskrivs detaljerat på s15-16. Namnet fick det i folkmun, då de ursprungliga ägarna varit holländare med ett för amerikanarna outtalbart namn, VanHoebeek!

Huset köptes av Cyril Conroy till hustrun Elna, som av någon anledning inte alls tyckte om att flytta in i detta hus. Elna, som av en lika outgrundlig anledning gav sig av från mannen, barnen och huset, för att aldrig komma tillbaka. Danny var då bara tre år och hans minnen av modern bleknade så småningom. Storasyster Maeve, blev sjuk av längtan efter modern och hennes minnen förblev starka och infekterade hela livet. Fadern gifte så småningom om sig men styvmodern brydde sig varken om Danny eller hans storasyster. När fadern dör i en hjärtattack förlorar syskonen allt genom ett testamente, utom möjligheten att få sin utbildning betald. Maeve hade redan fått sin utbldning, men om Danny valde långa läkarstudier, skulle de i alla fall kunna ta ut så mycket som möjligt av det arv, som deras styvmoder hade tagit ifrån dem. Danny ville inte arbeta som läkare, han ville bli affärsman och hyra ut fastigheter, som fadern hade gjort sig stora pengar på. Men Danny är van att göra som storasyster säger och vad leder det till?

Runt syskonen finns ett rikt persongalleri; tjänstekvinnor, den frånvarande fadern (ständigt arbetande), den onda styvmodern och två styvsyskon (i denna berättelse inte elaka), lärare, studiekamrater, arbetskollegor, livskamrat och barn. Många människor som påverkar syskonen med på ytan tillfälligheter, men också med livsavgörande resultat. Så som det är i verkliga livet! Vad styr våra val i en bana, eller är livsbanorna förutbestämda?

Avslut: Jag läser gärna relationsromaner som denna, om förändring, försoning, förlåtelse och förtröstan! Den är lättläst och har bra flyt, trots att läsflödet då och då stoppas upp av onödigt långa och detaljerade beskrivningar. 

//Eveline

Tisdag 1 mars träffades Scen Sundsvalls bokklubb på kansliet, Norra Järvägsgatan 10, för att samtala om romanen inför teaterföreställningen. Boken är indelad i tre avsnitt: ÆDNAN=Landet/Marken/Jorden; ÆDNO= Älven; ÆDNI=Modern. 

Augustpriset 2018 års svenska skönlitterära bok ÆDNAN. Juryns motivering: "I Linnea Axelssons poetiska brottstycken skildras en annan sida av det framväxande nittonhundratalet. Förlusten av den samiska aednans livsrytm fångas i två familjehistorier, där generationser undanträngda tillhörighet till språk och natur lämnat existentiella revor."

ÆDNAN    av            Linnea Axelsson

Det blev ett mycket givande samtal. Vi delade tankar om detta starka epos och släktkrönika, med erfarenheter av rasism, att inte ha förstått hur samerna har behandlats, kollektivt förtryck, hur arvet av utsatthet kan påverka generationer, om naturen, älvarna, kraftbyggandet. Vi pratade om hur viktigt det är att få en historia att förhålla sig till, att förstå sig själv, att försonas med det som hänt och det som fortfarande händer....

Måndag 7 mars såg vi föreställningen, på SUndsvalls Teater. Riksteatern har lagt ut en kort blänkare på FB med en försmak av intensiteten i  föreställningen:  https://fb.watch/bzDrUFEhk2/

Onsdag 9 mars träffades vi igen för "efter-teater-amtal". En kraftfull, intensiv, texttung/texttrogen och fysiskt talande gestaltning. På en sparsmakad scen med upplysta boxar, som skådespelarna ändrade om allt eftersom historien framrödes, på varierat svenska och samiska. Med samisk och svensk textning i bakgrunden. Sex skådespelare i effektfulla kläder i rött och svart, framförde detta dramatiska epos med snabba, kraftiga replikväxlingar och i böljande dansliknande rörelser. Vackert och engagerande till den täta musiken, med inslag av trummor och jojk. 

Intressant att få en bild på karaktärerna, framför allt tre kvinnor från tre generationer: Ristin/Kristin Sohlberg, som upplevde rasbiologin. Lise/Nina Fex, som skildes från föräldrarna och tvingades gå i nomadskolan. Som värjer sig så när dottern vill att hon ska berätta om sin "resa". Sandra/Lene Cecilia Sparrok (Lises dotter) som kämpar för att återta det samiska språket och kulturen. 

Alla karaktärers berättelser berörde och ska omnämnas: Ristins man Ber-Joná/David Mjönes med sönerna Aslat/Paul Ol Jona Utsi och Nila/Vincent Grahl. Lises man Rolf "svensken" med barnen Sandra/Lene Cecilia Sparrok och Per (Pers karaktär framfördes inte på scenen, vilket jag saknade); Sandras man Andreas/Paul Ol Jona Utsi med dottern Ella-Susanna. 

Romanen griper tag, så också gestaltningen. Vi tyckte mycket om föreställningen, den breddade vår förståelse, kunskap och empati för hur detta vårt urfolk har behandlats, när deras språk, historia och geografiska tillhörighet "sopades bort" av "svenskarna" – regeringen och kyrkan. Vi diskuterade stolthet som drivkraft. En uttryckte besvikelse över att den egna föreställningen, som byggts upp av boken, inte infriades. En annan upplevde att teatern gav samma intryck som boken. En tredje berörde smärtan och mörkret. Fanns det några glädjekänslor alls, förutom i det inledande livsperspektivet och närvaron i naturen? Samt i de fina miljöskildringar t.ex. Sid 9, 169; 492. 

Språket: vackert och poetiskt t.ex. ordsammansättningar om samernas boplatser: trivsellandet; sommarlandet; vinterlandet; kalvningslandet; höstbetesmarker; släktlandskapet. De samiska språkinslagen i föreställningen tog sig in och sitter fast.

Sandras ord: Mina barn, aldrig ska ni behöva fråga, aldrig undra över er härkomst.

Rader som jag särskilt fastnade för: s318-319)Vad var det jag anade bakom det stolta höljet...men som sen bara vände, försvann i mörkret..; s348)Tiden ålade som över grus; s720)Världen låg bara framme utan att veta.

Recensioner: DN/Åsa Beckman; Aftonbladet/Magnus Ringgren; Expressen/Victor Malm; Sveriges Radio/Hanna Jedvik; Giron/Sámi teáther

Möter något mitt liv: utanförskap; anpassning; språkets betydelse men också negativa markör; att föra andras talan; kurser på 80-talet;

Veronica i bokklubben bidrog med en fras av den spanske poeten Federico García Lorca: Teater är den poesi som stiger upp ur boken och blir mänsklig!

Avslut: Jag rekommenderar starkt att läsa boken, begrunda och samtala om denna storslagna livsberättelse. Och att se teaterföreställningen!

//Eveline

 Vårens andra cirkelsamtal tisdag 22 februari höll vi fortfarande digitalt, med Angelina A vid tekniken. Cirkeln har utökats med två nya deltagare, men vi var få "on line" denna gång. Livet pågår ju medan vi planerar..... Vi som träffades var Anette M, Ann-Sofie G, Gunilla Ö och Eveline S. Annette S-G, Berit J, Iréne L, Kerstin S och Toni O lämnade sina synpunkter via telefon / mejl. 

Innan vi tog oss an dagens bok, tipsade jag om filmen Duktig liten flicka  baserad på den estniska författaren Leelo Tungals roman, en motsvarighet till januariboken Modersmjölken. Filmen kan ses på svtplay t.o.m. 20 mars 2022.

LACRIMOSA är en bok jag länge tänkt läsa, efter att ha läst författarens Vem kan segla och nu passade den in under vårens tema: Människans livsvillkor och avtryck. Jag bara älskar det åldrade språket! Tänk er att idag börja ett brev med denna inledning: Blott några rader författade i all hast...

Lacrimosa     av     Eva-Marie Liffner

Ur bokens baksidestext: Ett himmelskt djur, ett animal coeleste, är vad Carl Jonas love Almqvist vill äga. En varelse som vare sig är mänska eller djur, fågel eller fisk. Finns det sådana?  En annorlunda och mystisk inledning på en roman, som lockar till läsning och samtal.

Vad berörde mest: Ros/Roses/Ross utsatthet - ett barn som inte tillhörde någon. Som CJL Almqvist ser som en varelse, den animal coeleste, han tar som uppgift att fostra och forma i Rousseaus anda. Som han sviker, bedrar och lämnar åt sitt öde, att utnyttjas av många på olika sätt. Författaren ger ingen trevlig bild av Almqvist. Däremot skildras Emelie Högqvist intressant. Citerar Iréne L: Författaren har lyckats göra Emelie trovärdigt mångdimensionell.  Könsrollsbeskrivningen berörde/upprörde s140) skillnaden på människors bemötande om Ros/Rose karaktärsdrag beroende på om han/hon klädde sig i byxor/kjol t.ex. en man ägde utsikter/en kvinna hade förpliktelser mm. Vår upprördhet bottnar också i att det idag 200 år senare, fortfarande råder skillnader i bemötandet av manligt/kvinnlgt! Lukterna/stankerna: författarens beskrivning av ett skitigt, fattigt och stinkande Stockholm.

Romanen blandar fantasi o verklighet. Saga/mystik o sanning. Ett drömspel med den förnumstige lille pysslingen, som dyker upp lite varstans. Den innehåller historiska fakta, personporträtt samt tidsmarkörer, i ordval och miljöbeskrivningar. Anette M hänvisar till romanformen Metaroman (berättelsen framställs som om den är en överlämnad skildring av faktiska händelser).

Vad störde: Hoppandet mellan tidsepokerna och karaktärerna. Citerar Berit J: "En sådan första sida hade aldrig fångat mitt intresse men nu är det en bokcirkelbok och det är bara att fortsätta, vilket jag inte beklagar". Övriga: Läsflödet stoppades upp av många ovanliga ord, som man inledningsvis ville förstå och googla på, men avstår så småningom då helheten ändå förstås. De många franska ord/uttryck var ibland störande. Vill författaren belysa hur mycket svenskan influerats av franskan under och efter Gustav III:s tid? Var det avsiktligt av författaren, att skapa en tidskänsla, en viss elegans, eller? Några uttryck som kändes för moderna för slutet av 1800-talet: s72)dogsbody, 162)sink and swim, 163)humour me.

Huvudkaraktärer: Ros/Rose/Ross, Emilie Högvvist,(1812-1846),  CJL Almqvist (1793-1866) 

Huvudtema: Kärlek - längtan - svek - hämnd - mystik - allt är inte som det ser ut!       

Språket/skrivsättet: Deltagarnas omdömen: Fantastiskt! Så bra! Ord och meningar "dansar fram". Fina ordbilder med lite humor instoppat här och där. Naket och målande. Den poetiska tätheten i språket är ju så vacker! Det ålderdomliga svenska språket ger en verklighetsbild. Realistisk fantasifull.

Titel: Lacrimosa betyder tårar och den droppformade pärlan liknar en tår. 

Omslagsbild: Här finns rosor, törnen, tåren/pärlan och en teatermask. Citerar Kerstin: En dyster gråbrun bakgrundsfärg, smutsad invid bokryggen, som speglar den tidens prägel av smuts och elände. 

Recensioner sept 2011: GP/Karin Widegård; Eva-Marie Liffners Lacrimosa kretsar kring obskyra händelser i det förflutna. Här finns gåtfullhet, komplexitet och förtrollning. Liffner framskapar en suggestiv och trovärdig miljö genom minutiös omsorg om detaljer och kunskap om tiden och platsen. En sänggavel är inte bara utsmyckad...utan den är smyckad med amoriner, voluter och rocailer. "Om vi lever i en avförtrollad värld idag, beror det på brister i språket. Ord som inte används faller i glömska och drar även med sig minnet av innebörd och vilka världar de rymmer". 

SvD/Paulina Helgeson; Äntligen! Eva-Marie Liffners roman Drömmaren och sorgen från 2006 var en fantastisk läsupplevelse och nu är hennes nya roman Lacrimosa här. Liffner sömmar elegant ihop dröm och verklighet. Det är svårt att motstå det ymniga flödet av både betydelsebärande och dekorerande detaljer i romanen./Låst artikel.

DN/Maria Schottenius; Eva-Marie Liffner är en författare med absolut gehör när det gäller språklig tonbildning. Hon strösslar med franska citat och Almqvists romantiska formuleringskonst är avväpnande charmig. Författaren rör sig som en kameleont i historien och läsaren får själv bära med sig stommen till romanen i form av kunskap om Almqvist och hans tid, litterär och historisk. Även om Lacrimosa kantrar som roman är det ett egenartat och rikt diktverk. 

SR/Kulturnytt/Maria Edström; Som flera av Eva-Marie Liffners verk är Lacrimosa ett intrikat bygge i flera nivåer. Ros är flickan som trivs bäst som gosse, älskar Almqvist och aktrisen Emelie Högqvist (vars drömroll var Emilia Galotti på Kungliga teatern) "blek och skön som en efeb", men används hänsynslöst av båda.  Med Lacrimosa, vacker som rosen och vass som dess tagg, har Liffner sinnrikt och spännande hämnats Tintomara och skrivit hennes Törnrosens bok.

Lektörsomdöme/Bodil Zalesky; Eva-Marie Liffner skapar ännu en roman av historiens byggstenar. Språket är en vacker och skimrande blandning av vår tids svenska och en pastisch av det språk som talades på Almqvists tid. Den intrikata berättelsen är konstfullt vävd och man måste som läsare vara uppmärksam för att inte förlora sig i någon av alla romanens irrgångar. Men Tintomara hjälper läsaren att hitta vägen. 

En fråga: s9)Hur hamnade klänningen, manuskriptet och huvudduken i graven? Möjligt svar: s165)Säg mig herr professor, tycker ni om att gräva?

Avslut: Vi tycker mycket om Lacrimosa i cirkeln! Författarens "blinkning" till Almqvists författarskap med Drottningens Juvelsmycke och Törnrosens bok är fängslande och utbildande. 

Möter något i berättelsen mitt eget liv? En intressant fråga att ställa sig, tycker jag. I denna roman är det det språkliga. Jag blir lyrisk när författarens språkbruk försätter mig i ett tillstånd av litterär hänförelse. Tack Eva-Marie Liffner! 

Boktips: Vem kan segla Den läste vi i Vängåvans litterära Sällskap febr 2020. Du kan läsa sammandraget här.

//Eveline